Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förskrivning speglar systemfel

Förskrivningen av adhd-läkemedel till unga har ökat explosionsartat. Betyder detta att det är fler som verkligen har diagnosen?

Två specialister inom barn- och ungdomspsykiatri vill att samhället drar i bromsen och i stället tittar på de egentliga orsakerna bakom diagnosen. Argumenten är sansade och högst relevanta. Diagnostiseringen för ADHD, Attention deficit hyperactivity disorder, börjar nu bli så omfattande att det inte längre går att ignorera den.

På DN Debatt (28/7) ges en bild av hur det inte borde vara, men tyvärr har kommit att bli. För trots rådande konsensus om en förekomst av adhd på totalt cirka 5 procent, är det något som inte stämmer.

Läkemedel ska enbart erbjudas de med medelsvår eller svår adhd, en grupp som utgör cirka 3 procent, och trots detta ökade förskrivningen med cirka 400 procent under 2015. I åldern 10-17 år var det 5,2 procent av pojkarna och 2,2 procent av flickorna som hade ett uttag av adhd-läkemedel.

Diagnosen, då den är riktig, gör att människor äntligen förstår det egna beteendet, vilket gör att de ibland också känner att de mår bättre då de bättre kan kontrollera sig själva.

Medicinering ska dock alltid vara en sista utväg, men tyvärr verkar det ha blivit till ett obligatorium. Att förringa adhd-medicin som onödig, vore dock olyckligt. Den gör livet uthärdligt för dem som inte hittar andra lösningar. Men får aldrig bli en standardlösning. Det verkar den ändå ha blivit.

Det framhålls att viktigast när det gäller barn med adhd, det är stöd till föräldrarna. Men också att skolan tillhandahåller särskilda resurser för dessa barn gällande pedagogik och miljöinsatser. Och här verkar något ha gått riktigt galet om vi tänker på statistiken.

För att ta skolan, så finns det inget som stödjer nuvarande förhållningssätt att en diagnos måste till innan skolan börjar engagera sig i en elev som upplever svårigheter att följa undervisningen. Men just så är det i dag i många kommuner. Föräldrar har därför hamnat i en absurd situation där de först kan känna ro när en ADHD-diagnos har ställts.

Annars vet de att det är lönlöst att ens påtala några problem med undervisningen. Med anledning av detta är det inte heller särskilt märkligt att förskrivningen av läkemedel ser ut som den gör.

Varför inte ändra den stelbenta pedagogiken att bli bredare och passa fler? Orsaken till den lavinartade förskrivningsökningen stämmer inte överens med verkliga fakta.

Om vi har en gnagande känsla inom oss att vi inte riktigt passar in, inte klarar av att uppfylla alla krav, får höra att vi borde vara på ett annat sätt för att behaga omgivningen. Ja vad gör vi då med denna känsla. Och att då ständigt få denna känsla bekräftad av vår direkta omgivning. Då får vi också den läkemedelsförskrivning vi förtjänar.

Resultatet? Välmedicinerade barn och en överlycklig läkemedelsbransch. Varför skapar denna annars godissmakande narkotikaklassade läkemedel och vill se kontinuerliga ändringar av adhd-kriterier? Många diagnoser skulle vara överflödiga om vi som samhälle hade större förståelse och acceptans för oliktänkande och det som nu anses udda.

Då hade det också funnits större möjligheter att varje människa hade haft bättre individuella chanser till unik utvecklingspotential. Ofta glöms det bort att vi alla med rätt förutsättningar kan tillföra oerhört mycket. Det börjar bli ganska uppenbart att förskrivningarna speglar ett mycket större systemfel.