Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

För många vill styra skolan

Av otydlighet lär vi oss intet – det krävs ett tydligt ledarskap i skolan.

Annons

I en ny rapport från Näringslivets forskningsberedning, som består av nuvarande och före detta vd:ar för svenska storföretag samt högskoleföreträdare, pekar man på att en av skolans svaga länkar är den ”dysfunktionella beslutshierarkin”. Det vill säga: beslutsfattandet inom skolan fungerar inte.

Det är inte första gången det förts fram krav på att rektorerna måste ges mer makt och ansvar för att kunna påverka elevernas resultat. Sveriges skolledarförbund har till exempel formulerat en egen definition av vad rollen som pedagogisk ledare innebär.

”Vi har identifierat några problem kring skolans ledarskap som vi vill att vår utbildningsminister åtgärdar”, skriver beredningen i en debattartikel i Dagens Nyheter. De konstaterar att på till exempel den kommunala nivån har vi såväl kommunfullmäktige som skolnämnd, utbildningsförvaltning med förvaltningschef och ibland en biträdande skolchef som ska säga sitt innan beslutshierarkin kommer ner på rektorsnivå. De kunde ha tillagt att det förmodligen också finns ett kommunalråd som är politiskt ansvarig för skolan.

Vad de inte skriver – eller kanske inte vet – är att den ordningen har landets utbildningsminister inte ett dugg med att göra eftersom skolan inte längre är statlig. Om än med mycket statlig inblandning.

Ett av de förslag som beredningen för fram är en ny modell där rektor mer påtar sig en vd-lik roll med det ansvar som följer av detta. Det förutsätter, menar man, att rektorerna undantas från Las (Lagen om anställningsskydd), att de ges lön i paritet med ansvaret, och att de snabbt ska kunna bytas ut om skolan inte uppvisar tillfredsställande resultat. Problemet är väl bara att en sådan ordning – åtminstone i teorin – må vara tillämplig på fristående skolor, men knappast på de kommunala. Såvida inte kommunerna omvandlar sina skolförvaltningar till kommunala bolag. Vilket inte lär ske.

Den andra punkt som beredningen tar upp i sin artikel är att rektorer använder alldeles för mycket tid på administration. ”Inom näringslivet är det omöjligt att föreställa sig att en chef eller direktör skulle ägna bortåt 40 procent av arbetstiden åt administration”, skriver man. Det borde skötas av andra. Och det är säkert sant. Men det är inte bara inom skolans område som administrativ personal bantats bort. Samma sak rapporteras från till exempel polisen eller sjukvården. Offentlig sektor har ofta en förmåga spara fel när budgetar skall bantas.

Även om debattartikeln är lite väl influerad av storföretagstänkande så sätter den fingret på en del av de problem svensk skola drabbats av. Och det är att ansvaret är otydligt. När skolan diskuteras görs det i riksdagen – inte i kommunfullmäktigesalarna runt om i landet. Så Näringslivets forskningsberedning har en poäng; det är många som vill styra skolan. Men få vill – eller får – ta ansvar.