Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Flykten till Södertälje blev en lång mardröm

Yakoub förlorade sin kusin i de svarta vågorna – Ramziye tvingades klättra upp för livsfarliga klippor. Vägen från Syrien till Södertälje kantades av ond bråd död.

Annons

LT skrev i går om volontären Yvonne Perkins som lämnade Järna för att hjälpa flyktingar på grekiska ön Lesbos. Hon träffade Fade från Syrien som har fått asyl i Grekland och som nu bor där.

De flesta gör dock inte som Fade; de fortsätter resan norrut till Tyskland och Sverige och LT träffade Yakoub och Ramziye från Qamishli som tog sig ända fram till Södertälje.

Medan Ramziye valde att betala mer och ta en säkrare väg, hamnade Yakoub på en farligare rutt som slutade med att 150 personer togs av havet.

– När smugglarmarknaden öppnade i Turkiet kändes det som att vägen var helt öppen för att komma hit till Europa, säger Ramziye, 24.

Hon fick rådet att hellre betala lite mer och ta en ”säkrare” båt över till Grekland. Tillsammans med 15 andra personer tog hon planet från Qamishli i Syrien till Beirut i Libanon och därifrån vidare till Istanbul.

– I Istanbul hyrde vi två lägenheter och väntade på bättre väder. När det var dags åkte vi med smugglarna till Izmir och på natten sattes vi 15 man samt tre besättningsmän på en jetboat anpassad för fyra personer, berättar hon.

Strax efter att båten lämnade hamnen anlände polisbilar.

– Det var riktigt spännande, men det skulle bli värre, säger hon.

Mörkret var totalt och allt var nedsläckt på båten för att inte de inte skulle upptäcktas. En annan båt åkte före och spanade.

Halvvägs ute till havs var de tvungna att tanka båten och först efter 40 minuter var de framme.

Ramziye säger att hon var livrädd när smugglarna släppte av gruppen vid den grekiska ön.

– Det var helt öde och vi lämnades inte av vid någon lättåtkomlig havskant. Smugglarna släppte av oss i vattnet vid en helt brant klippa mitt i den mörka natten. Det var så brant och högt att vi förstod att den som ramlar inte bara skulle krossa något ben, utan dö på plats.

Väl på land träffade de ytterligare flyktingar och de fördes till ön Chios där de tog en båt till Aten.

– I Aten var det kaos. Där fanns flyktingar överallt, afghaner, iranier, syrier och allt möjligt, säger Ramziye.

Resan fortsatte med buss, tåg och till fots. Makedonien, Serbien, Kroatien, Slovenien och Österrike. I Österrike splittrades gruppen och Ramziye och fyra andra åkte taxi till Braunau vid tyska gränsen och därifrån tåg över till Simbach. Sedan blev det taxi till Limburg och Bremen. Därifrån tog de båten över till Trelleborg.

– Där väntade släktingar som tog oss till Södertälje, säger hon.

För 28-årige Yakoub som hade gett sig av några dagar före Ramziye blev resan en mardröm. Han uppskattar att båten de tog i Izmir var anpassad för 80-90 personer, men lastades med 300 flyktingar från många olika nationaliteter.

– De sista som inte ville gå på tvingades med vapen.

Yakoub berättar om dramatiken till havs, om de små vågorna som ändå slog hårt mot båten.

– Plötsligt hörde vi ett brak och båten sjönk väldigt snabbt. Det var inte alls som man ser på film att båten sjunker sakta, nej på någon minut var båten borta under vattnet och från båtens mitt kom det upp en stor blodpöl. Troligtvis knäcktes båten i mitten och krossade personerna som satt just där, säger Yakoub, fortfarande chockad av händelsen.

Flyktingarna låg i vattnet flera timmar och kämpade för att överleva. Det hann bli kväll innan de upptäcktes av några kustbevakningsbåtar. En norsk kustbevakare plockade upp Yakoub och väl på land såg han 78 lemlästade kroppar upplagda på stranden.

– Jag gick bland dem för att leta efter min kusin. Han kanske fanns bland de 50 andra som försvunnit. De sa också att 20 kroppar hade tagits upp på den turkiska sidan.

Yakoub hade överlevt men tragedin över den förlorade kusinen tynger honom mycket.

– Min kusin är fortfarande saknad.

Klicka här för att läsa en tidigare intervju med volontären Yvonne Perkins.