Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En kreativ analytiker med vinnarskalle

Analytiskt och taktiskt lagd redan som spelare. Van att lyckas med små medel. Föredrar en kreativ, offensiv fotboll. Möt Tor-Arne Fredheim.

Annons

När Assyriska inför säsongen 2012 utsåg Azrudin Valentic till tränare gick klubben på ett namn i början av karriären. Nu går AFF åt motsatt håll.

I nära två decennier har Tor-Arne Fredheim stått på sidlinjen. På alla nivåer inom svensk elitfotboll.

Redan under tidigt 80-tal tog han sig till allsvenskan. Men då som spelare, ett ungt löfte i IFK Norrköping.

– Jag kom från Hallstahammar, som 21-åring och forward från början. Den nya stora forwarden skulle jag bli. Men jag slog ju aldrig igenom. Jag var aldrig den stora målskytten, berättar Tor-Arne Fredheim.

Framför mål lossnade det inte. Men ute på kanten, den högra, blev Fredheim bofast i det allsvenska topplaget.

Där fick han utlopp för sin vinnarskalle – och vann först cupen 1988, sedan dubbeln 1989. Och duellerna med allsvenskans toppspelare sådde även fröet till den senare tränarkarriären.

Som när Fredheim på eget initiativ studerade Örgrytes stjärna Anders Limpar. Långt före videoanalysen blev allmängods.

– Jag visste att jag inte var bättre rent tekniskt, men Limpar skulle inte komma förbi. Och han kom aldrig förbi mig något år.

När knäet gick sönder i mitten av 1990-talet bestämde sig Fredheim, som redan gått nedåt i seriepyramiden, för att stanna utanför sidlinjen och inleda sin tränarbana i division fyra-laget Åby.

Vad lockade med yrket?– Jag utbildade mig till slöjdlärare under tiden jag var spelare, och jag var väl alltid en ledare på plan. Inte i bemärkelsen att jag haft snacket, som man oftast har som central spelare. Jag var ju på en kant. Det var väl mer att jag var den som aldrig gav upp varken på träning eller på match. Jag har haft vinnarskallen. Och alltid jobbat med analys av motståndarna, säger Fredheim.

Efter två säsonger var Åby ett topplag – och Fredheim tog klivet till allsvenskan.

I fyra år var han assisterande tränare i Norrköping, innan han själv tog över 2001. Det blev bara en säsong. Klubben var på väg utför och klarade sig kvar via kval. De kommande två åren – när ”Peking” föll ur allsvenskan – var Fredheim sportchef.

Tränarkarriären startade han om 2005, i Sleipner och från 2010 i Sylvia.

Men det var därefter, med Ljungskile, som Fredheim åter gjorde sig ett omtalat namn i svensk fotboll. På fyra säsonger ledde han LSK till tre topp sex-placeringar – och ett allsvenskt kval 2014. Trots små resurser.

– Tredje året började vi värva från superettan och allsvenskan, såna som inte riktigt platsade, och hittade spelartyper som mer stod för så jag spelade. Mitt tredje år. Jag tror inte att jag hinner prägla Assyriska mitt första år här nu, säger Fredheim och fortsätter:

– Nu när det blir så stor omsättning och om jag inte hinner hitta den här box till box-spelaren. Om det inte blir något fem i tolv. Det har varit svårt att bygga upp spelidén när man inte riktigt har spelarna på plats.

Hur har ditt ledarskap utvecklats genom åren?

– Jag har blivit mer trygg i mig själv. I början hade man idéer, men om de inte funkade kanske man gjorde ett tvärkast och hade reservidén i fickan. Som var trygg, som man visste att man kunde, som man visste att spelarna kunde.

Hur skulle du karaktärisera din ledarstil i dag?– Mer demokratisk än jag var i början. Mer lyhörd. Jag är rätt lugn av mig och analyserar, sedan kan jag gå in och trycka på när det verkligen behövs.

Du har sagt att du är ”ärlig” mot spelarna. Hur kan det ta sig uttryck?– Det kan ibland vara tufft, Jag vet vad en spelare har för kapacitet – och levererar de inte så får de höra det. Då kan det vara rätt så tufft. Jag ger både ris och ros. Men jag har höga krav på dem jag vet verkligen har kapacitet.

Du lämnar inte heller ”något åt slumpen”. Vad innebär det?– Att jag är noga med detaljer, rent taktiskt inför match. För att jag vill vinna matchen. Det kan vara små förändringar, små taktiska drag, som jag kan göra för att det gynnar oss. Jag pluggar på – och kan varenda super-ettaspelare utan och innan.

Du har sagt att Assyriska är en utmaning. Vilken blir den största för dig?

– Att få alla att dra åt samma håll. Att de förstår att det tar tid. Klart att det är viktigt mot Dalkurd, men livet står inte på spel. Det är en match av 30. Det har varit så mycket upp och ned i Assyriska. Det gäller att försöka stabilisera det på sikt. Att försöka vara topp sex över tid. Då kan man bygga upp något som kan nosa på något högre upp.