Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmen om att vara psykolog lever hos Rabitha

Drömmen att läsa till psykolog eller lärare förföljde Rabitha Kerimo länge, men varje gång tvingades hon ge upp den. Nu arbetar hon med äldre och känner sig både som psykolog och lärare.

Annons

Det var i Istanbul som Rabitha Kerimo träffade sin blivande man Kenan. Han hade några år tidigare, tillsammans med sin familj, träffat henne i Elâzığ där hon bodde. Nu i Istanbul var hon 18 år fyllda och han bad om hennes hand.

– Ja, det var för snart 40 år sedan. Det var ödet som förde oss samman 1977. Vi förlovade oss och två månader efter gymnasieavslutningen gifte vi oss, säger Rabitha.

Hon är född och uppvuxen i staden Elâzığ (Kharput) i östra Turkiet. Rabithas fyra yngre syskon höll henne sysselsatt efter skoldagen och hon fick också hjälpa till med hemmets göromål.

– Jag minns att vi som barn lekte kurragömma, hoppa hage och rollekar som mamma, pappa, barn. När vi blev äldre fick vi sällan vara ute med vänner då föräldrarna alltid var oroliga för oss, säger Rabitha.

I Elâzığ läste hon grundskolan och påbörjade gymnasiet också, men hon fick sluta efter två år.

– Pappa tog ut mig från skolan då det var oroligt i staden. Som kristna var vi mer utsatta, säger Rabitha som var väldigt ledsen att behöva lämna skolan.

– Jag var 17 år och fick flytta till mina morbröder i Istanbul för att läsa sista året på gymnasiet där.

Redan då var Rabitha vetgirig och ville satsa allt på utbildning.

– Jag ville läsa vidare till psykolog eller lärare, men som gift kunde jag inte göra det på 1970-talet, säger hon.

Två år efter bröllopet föddes Sargon och Rabitha var hemma med honom. Men hon kunde inte acceptera att bli en rastlös hemmafru.

– Jag ville utveckla mig och följa det som hände i min omgivning. Jag läste böcker och tidningar och efter att Nisha föddes 1983 ville jag börja jobba eller läsa vidare. Det gick dock inte med två småbarn och jag gav upp tanken på att plugga vidare.

I stället läste Rabitha småkurser som målning på tyg, porslin och glas samt inredning och dekoration och jobbade som inredare i tre år. Sedan lämnade familjen Turkiet och kom till Sverige.

– Det första som hände här var att jag lärde mig suryoyo, säger Rabitha och berättar varför hon inte kunde språket från barndomen.

– I Elâzığ bodde inte många assyrier och de relativt få familjer som fanns där talade inte hemspråket suryoyo.

1995 flyttade familjen från Norsborg till Södertälje och här väcktes de gamla drömmarna om att plugga till psykolog eller lärare. Först behövde hon dock lära sig det nya språket, svenska.

– Det var som att vara i en mardröm. Jag ville skrika men inget kom ut. Det var så mycket jag ville göra, men inte kunde på grund av språket, så jag satsade all min tid på att lära mig språket.

Rabitha gick nästan alla språkkurser som fanns, men kände att hon av hälsoskäl återigen måste ge upp tanken på att plugga vidare. Och denna gång för alltid.

– Jag insåg att mina språkkunskaper inte skulle räcka till pluggandet.

– I stället var jag aktiv inom Assyriska föreningen i Södertälje. Jag gav kurser i tygmålning, satt i styrelsen för både föreningen och för kvinnosektionen. Jag sitter också som ordförande för Dr Meleks hemlandsfond.

Under de nio åren som husmor och kassörska på Södertörns högskola gick Rabitha ofta och bar på en idé om en verksamhet som sysselsätter äldre. För sju år sedan tog hon kontakt med studieförbund, kyrkor, föreningar, organisationer och andra myndigheter. Till slut landade hon i S:t Jacobs katedral i Hovsjö som hade liknande planer.

– Jag tog kontakt och kunde snart starta projektet. Idéer fanns tydligen hos flera, det gällde bara att någon tog tag i dem, säger Rabitha.

Ikoro, som betyder respekt, bygger på kärlek, respekt och värdighet. Nu i april firades fyraårsjubileet och i veckan blev Rabitha tilldelad ABF Södertälje-Nykvarns pris ”Årets Folkbildare 2016”. Något Rabitha är stolt över. Men inte lika stolt som över Ikoro.

– Nej, många gånger känner jag mig som psykolog och lärare för det här gänget.

Eldsjäl och folkbildare

Namn: Rabitha Kerimo.

Ålder: 57 år.

Familj: Maken Kenan och barnen Sargon, 36 och Nisha, 32 samt tre barnbarn; Imra, Kima och Inana.

Bor: Viksberg.

Gör: Projektledare för Ikoro.

Intressen: Måla, läsa och umgås med familjen.

Kuriosa: Var med och startade projektet Ikoro, en dagverksamhet för äldre, som håller till iS:t Jacobs katedral i Hovsjö. Blev i veckan tilldelad ABF Södertälje-Nykvarns pris ”Årets Folkbildare 2016”.

Annons