Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dockspelaren i Järna lockar med en hemlig värld

Snart redo. Den sprakande elden i kaminen försöker mota bort vårvinterns fukt från dockverkstan. I en plastpåse ligger en svartglänsande orm ihopringlad och bidar sin tid.

Annons

Prinsessan sitter tryggt i sin faders hand. Pappa kungen gapar stort med ett svagt gnissel, ögonbrynen blir oroliga, sedan arga. För Uwe Baudisch är marionetterna han skapat ingen lek. De ska bli hans försörjning, precis som när han turnerade i Europa på 90-talet.

Uwe är född i Leipzig i Östtyskland. Drömmen om att bli dockspelare växte sig stark i tonåren. Han var den enda vuxne som utan barn tittade på dockteater. En dag satt en annan ensam man i publiken och undrade varför Uwe var där. Mannen blev Uwes läromästare. Sedan föll Berlinmuren. Arbetslösheten i Östtyskland gav Uwe möjlighet att få bidrag och utvecklas som dockspelare. Han turnerade allt mer i Tyskland, Schweiz och Österrike.

– Det var framgångsrikt men ändå svårt att trivas med det. Jag hade själsliga problem. Har man fel motivation går det åt helvete.

På en resa med familjen i Sverige besökte sonen Solvikskolan. ”Detta är min skola”, sa han. Familjen flyttade till Järna och här blev läkepedagogik Uwes yrke.

– Jag testade dockteater här. Det gick inte. Folk skrattade nästan ihjäl sig åt svenskan. Jag visste ofta inte vad jag sa, säger Uwe och skakar på huvudet med ett leende.

Åren gick och längtan efter marionetterna kom tillbaka. I två år har han försökt dra i gång Gimle-Järna marionetteater bredvid sitt arbete. Nu har han sagt upp sig för att ge dockorna liv på nytt.

– Jag gör störst nytta när jag gör det jag kan bäst.

Uwe berättar att munkar använde dockeor i födelsespel, och det är därifrån ordet marionett, Maria, kommer.

– Dockspel är flera tusen år gammalt. Det är en väldigt basal upplevelse, att objektifiera sig, säger Uwe.

I dag ska hästen få sitt spelkors.

– Jag vill att den ska gallopera och göra stora hopp, förklarar Uwe och visar att hästen har 13 snören jämfört med de vanliga åtta. Hästen är ändå lite enklare eftersom den inte ska prata, bara gnägga. Med ens kastar hästen sitt huvud bakåt och gnäggar övertygande.

Dockverkstan är inhyst hos en instrumentmakare. På väggarna hänger verktyg på långa rader. På något vis är kombinationen självklar. Både instrument och marionettdockor väcks till liv när någon spelar med dem och används för att gestalta och väcka känslor.

Att skapa dockor och kulisser handlar inte bara om fantasi, utan även teknik och hantverk.

– Det är som ett mikrokosmos, mångsidigt och bra för unga efter skolan som inte vet vad de vill göra.

Just nu är de tre tyskar, en ryss och en svensk som utgör Gimle. Bellman och norrmannen är så klart välkomna att gå med också. Några pengar finns inte ännu. Första föreställningen blir en stödföreställning för att komma vidare. ”Sagan om den stora svarta ormen” är en tolkning av sankt Örjan-sagan. En prinsessa ska befrias från ormen av en pojke som ingen tror kan bli hjälte.

– Ormen är inte för alla att leka med, säger Uwe Baudisch.

För att barnen inte ska bli allt för rädda har man satt en åldersgräns på föreställningen. Fem år är lagom.

Drömmen är att skapa en teater i Järnatrakten. Dess snidade dörrar ska fånga besökaren.

– Man ser att det har med hemligheter att göra, vårt inre själsliv.

Så småningom ska tre fyra grupper unga människor resa runt och spela folksagor.

– Folksagor är en orienteringskarta – hur kommer jag från födelse till död på bästa sätt.

Teatern ska växa och spridas – den är ingen endagsfluga.

– Vi kan lyckas göra detta på rätt sätt. Jag ska hålla ihop trådarna och lyckas hålla mitt ego tillbaka.

Anuschka Seiffert tittar förbi en kort stund. Hon är scenograf och regissör i Gimle. Men nu ska hon lära sig ge liv åt marionetter och bygga sin första övningsdocka. Målet är att Gimles nya dockspelare ska sätta upp Hans och Greta, en större föreställning, tillsammans.

– Vi spelar folksagor och myter. Det har vi kommit överens om, säger Uwe.

Han tänker inte hamna i fällan igen.

– Att bli berömd och få stor uppskattning och uppmärksamhet blir man inte lycklig av.

I sagorna kan man få svar på hur man lyckas hålla ihop sig själv.

– Splittring är centralt, något vi brottas med. Hur ska man få enhet med sig själv och andra?

Kanske marionetten Gammelmor har svaret.

Hon vet i alla fall hur den stora svarta ormen ska överlistas.

Tar en vecka att snida docka

Namn: Uwe Baudisch.

Bor: På Hagalund utanför Järna.

Familj: Fyra barn.

Kulisserna: Det stora trädet är gjort i papier-maché, 26 toarullar behövdes.

– Hela familjen hade en stor lövklippningsfest. Vi var åtta personer, säger Uwe.

Dockorna: Dockorna snidas i lindträ. Vissa måste gröpas ur för att inte bli för tunga. För Uwe tar det en vecka att snida en docka.

Aktuell: 9 april är det premiär för ” Sagan om  den stora svarta ormen” på Futurum i Järna och i samband med det anordnas även en stödfest.