Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det verkar som att det inte är meningen att jag ska leva

Sedan i oktober 2017 har jag fått avslag efter avslag, gällande sjukpenning, sjukersättning, busskort via socialtjänsten, färdtjänst med mera. Sammanlagt 18 avslag det senaste året.

Jag hade fyra ärenden i Förvaltningsrätten, ett har jag nu fått avslag på. Det avslaget gällde färdtjänst. Man anser att jag ej ska ha färdtjänst, utan att jag kan åka buss. Och om jag skulle behöva handla, ja då kan jag ringa kommunens biståndshandläggare och be hemtjänsten handla mat. Jag är helt kapabel att handla själv, men jag hade behövt skjuts, i form av färdtjänst, kanske två gånger per månad.

Och socialförvaltningen? Nej, de beviljar inte busskort. Inte ännu i alla fall, kanske börjar de förstå snart. Trots att jag är funktionshindrad. Jag har nervsmärtor sedan fyra år och kommer att ha det livet ut. Går med kryckor sedan fyra år tillbaka och kommer att göra det resten av livet.

Jag har en nervskadad fot och ben. Den andra foten är inflammerad sedan ett år tillbaka. Jag har två trasiga händer och tennisarmbåge i vänster arm. Detta gör att det inte är så lämpligt att gå med kryckor. Och ont gör det. Jag har fått cortisonsprutor i armen i sommar, och ”borde inte gå så mycket”. Men hur ska det gå till då jag ej fått hjälp med busskort?

Jag har även diskbråck i nacken samt fibromyalgi. Fibromyalgin och mediciner ger mig dålig syn, har väldigt svårt att se. Fick en ny medicin i somras, epilepsimedicin, som tar ihop med morfin. Denna medicin gör att jag känner mig lite ”beng beng” och jag tycker att livet har blivit svårare att leva, då det gäller att orka skriva och kämpa mot alla myndigheter.

Försäkringskassan, de gör livet allmänt surt för mig. De senaste två handläggarna har behandlat mig med sarkasm och ironi. Den senaste handläggaren sa: ”Jag tycker att du ska luta dig tillbaka i soffan, sluta kämpa mot oss på Försäkringskassan och bara inse att du inte kan vinna mot oss, och du måste även inse att du är fullt arbetsför”. Vilket är småkomiskt, då Arbetsförmedlingen precis har avslutat en utredning om mig, som visar att jag inte kan jobba mer än sex timmar per vecka. I sex veckor kontrollerades jag, och utreddes utav en specialist. Jag fick prova jobba praktiskt och administrativt. Utredningen visade att jag ej kan jobba. Jag kan heller inte stå till arbetsmarknadens förfogande, därav blev jag skriven som ”förhindrad” hos Arbetsförmedlingen. Och nu kommer det alltså hållas ett kartläggningsmöte där Arbetsförmedlingen skickar tillbaka mig till Försäkringskassan. Men jag är ju fullt arbetsför?

Var så stolt över att jag fått igenom min omprövning, men jag blev knäckt lika fort då jag ej fick ta del av pengarna.

Vad är detta för liv? Det enda positiva som hände mig, var i februari, då jag fick rätt i en omprövning hos mina försäkringsbolag. De omprövade min invaliditet, från sex till åtta procent. Detta innebar att jag fick 30 000 kronor från mina försäkringsbolag, som ”kompensation för min invaliditet”, Pengar som jag hade behövt till en ny säng, tandläkare och busskort. Försäkringsbolagen sa att socialen ej fick räkna med dessa pengar som inkomst, med det gjorde de. Var så stolt över att jag fått igenom min omprövning, men jag blev knäckt lika fort då jag ej fick ta del av pengarna.

Hur får man egentligen behandla folk? Jag har sagt till mina läkare, socialen och Försäkringskassan att jag inte kommer att orka med detta så länge till. Som tur är har jag barn och barnbarn som ger mig energi till att orka leva. Men detta motarbetande jag får från alla myndigheter har gett mig psykisk ohälsa, och detta medför att jag ibland inte klarar av att gå ut och träffa folk.

Varför ska jag leva? Det känns som att det inte är meningen att jag ska leva mer.

Lena Berge

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel