Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det svenska vinterkriget

Regeringsduglighet kommer att bli en av de tunga frågorna i höstens val. Förmågan att ta ansvar står i fokus. Ser man till vinterns kaos i kollektivtrafiken, i synnerhet den som går på järnväg, så är den egenskapen i behov av drift- och underhållsanslag.

Tågen står. Bussar går – ibland. Och luttrade, huttrande resenärer ömsom svär, ömsom skrattar uppgivet.

Men tyvärr präglar känslan av uppgivenhet även den grupp aktörer som borde veta bättre. SJ, Banverket och även SL har varit snabba med att peka finger mot varandra, och andra, som ska bära hundhuvudet.

Att skylla på väder och vind eller regeringen är en försvarsmekanism, visst. Men en genomskinlig sådan.

Är man ytterst ansvarig för frågan i regeringen gäller det att visa handlingskraft, att välja sina strider – och att våga stå över pajkastningsritualen. Infrastrukturminister Åsa Torstenssons (C) idé att ta hjälp av svenska försvaret för att med handkraft rensa järnvägsspåren – oväntat skottskadade soldater att vänta, månne – är ett sådant.

Men dessvärre har hon också fallit i ”skylla ifrån sig”-fällan. I sak har Åsa Torstensson helt rätt i att den tidigare socialdemokratiska regeringen negligerade de helt nödvändiga satsningarna på drift- och underhåll i det svenska järnvägsnätet – vilket alliansregeringen ändrat på. Och att den gångna helgens väder var åt det extrema hållet med stora mängder snö och sträng kyla. Men att komma dragandes med det nu ger ingen glad resenär. Det är inte med bortförklaringar man visar regeringsduglighet i krissituationer.

I måndags i Aktuellt debatterade Åsa Torstensson och Peter Eriksson (MP) frågan. Bägge framstod dessvärre som givna oppositionspolitiker. Båda skyllde ifrån sig.

Det är inte fel om man är i opposition, där man slipper ta ansvar – låt Peter Eriksson vara ensam kvar i den rollen.