Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Del 1: Vittnet övergavs efter rättegången

 
Gangsterkriget
Visa alla artiklar

Han övertygades att vittna i gangsterrättegången för att hjälpa samhället. Han lovades hjälp till ett nytt liv med bostad, utbildning och jobb – men känner sig lurad.

Gangsterrättegången har varit beroende av att personer har trätt fram och vittnat om att det finns ett kriminellt nätverk och vad som hänt där, något som rättsväsendet inte har lyckats med tidigare.

Ett av vittnena berättar här sin historia om vad som hänt i rättegångens skugga.

Vittnet har när LT pratar med honom tvingats flytta flera gånger till skydds- boenden, nya städer och samhällen med olika bostäder bland alkoholister och mögel under 1,5 års tid. Hans bil har blivit förstörd av grannarna vid två tillfällen.

Vittnet har skyddad ident itet, saknar en fast punkt i tillvaron. Han har varken utbildning eller jobb och får inte ta kontakt med vänner och familj.

– Så länge rättegången pågick var allt frid och fröjd men nu struntar alla i mig. Jag saknar mitt gamla liv och önskar att jag fick det här ogjort, säger han.

Han ville inte vittna från början men polisen fick honom att tänka om, att göra det för samhällets skull om han inte ville göra det för sig själv.

– De sa att jag inom sex månader skulle ha ett normalt liv även om jag skulle tvingas flytta långt bort, men jag var positiv till att få börja om på ny kula, att få hjälp att komma in i samhället, träffa nya människor och vara lycklig i stället för rädd. Jag förstod inte att mitt nya liv skulle bli så dåligt.

När hans del av rättegången var avslutad lämnades han helt ensam på en ort där han inte kände någon alls i tre månader innan han fick kontakt med en socialsekreterare, trots att han ringde polisen flera gånger och bad om hjälp.

Sedan dröjde det ytterligare tre månader innan han fick komma i kontakt med arbetsförmedlingen.

– Jag har bara träffat arbetsförmedlingen en gång, de har ringt några gånger under de senaste månaderna och sagt att jag skulle få påbörja en utbildning men det blev aldrig så och jag fick inte veta varför. Jag vill inte bara sitta hemma, jag vill ha utbildning och jobb, det här livet är inte det jag vill leva. Jag vill lämna allt det här bakom mig och gå vidare.

Allt runtflyttande har varit påfrestande och vittnet har flera gånger bett om att få prata med en psykolog, kurator eller någon annan terapeut. Eftersom han tagits bort från alla register dröjde över ett år innan han för första gången kunde gå till vårdcentralen.

– Jag har varit ensam så lång tid, det är riktigt svårt och jag mår inte bra och har bett om hjälp utan att få det. Socialsekreteraren har sagt i tio månader att de ska ordna det men det händer inget. Jag var en glad person förut men nu blir jag mer bister för varje dag som går.

Han lever på 3 000 kronor i månaden och har vid flera tillfällen fått låna pengar av olika personer.

– Jag började till och med begå brott ett tag för att jag var så desperat efter pengar, men jag har slutat med det nu.

Han har hittat några bekanta där han bor, men känner att de inte är riktigt bra för honom och han saknar vänner.

– Det är aldrig någon som ringer eller kommer förbi. Ibland får jag äta mat eller gå på krogen ensam när alla andra är två och två, det gör jätteont i hjärtat. Jag vill inte verka desperat, men jag är det.

När LT pratar med honom har det gått en månad sedan han fick veta att polisen stängt hans ärende.

– De lovade att de inte skulle släppa mig förrän jag var på fötter igen, men de bara lurade mig. Jag litade inte på polisen förut och nu kommer jag aldrig att göra det igen.

För några veckor sedan såg han i staden där han numera bor en misshandel med mordförsök som han gick in och stoppade. Han ville först inte vittna men då hörde polisen härifrån av sig och sa att man var villig att öppna hans ärende igen om han vittnade så då gjorde han det.

– De öppnade det i drygt en vecka och betalade en skuld jag hade till Kronofogden, men samma dag som jag vittnat stängde de ärendet igen. Men det kändes ändå bra att vittna, den ena killen höll ju på att dö.

Han känner till andra personer som också vittnade i gangsterrättegången och som fick hjälp att börja om sina liv på annan ort.

– De mår bra, alla har fått lägenhet och några har fått jobb, men jag får ingenting. Jag gav upp allt jag byggt upp under mitt liv, jag vittnade för samhällets skull men vad fick jag tillbaka? Jag vill göra så mycket men får ingen chans.

- - -

Flera poliser LT talat med bekräftar vittnets historia.

– Jag har aldrig varit med om att det tar så lång tid, säger en av poliserna som jobbat med fallet.

Mikael Hiljegren är samordnare för personskydd inom polisen i Stockholms län.

– Jag kan inte uttala mig om ett specifikt ärende, men vi försöker alltid hjälpa till på olika sätt eftersom det inte är lätt att komma in på en ny ort, säger han.

Det finns inga generella gränser för vad polisen, sociala myndigheter eller arbetsförmedlingen kan eller ska göra.

– Naturligtvis har även vittnet ett eget ansvar, det går inte bara att sitta på en stol och vänta, säger Mikael Hiljegren.

Det finns inte heller några gränser för hur lång tid det ska ta innan ett vittne ska stå på egna ben. Det kan ta alltifrån veckor till år innan någon är i gång med sitt nya liv. Det normala, enligt polisen, är att det tar ett halvår.

Flera poliser som har jobbat med fallet bekräftar att vittnet LT talat med fått vänta ovanligt länge.

– Vi har försökt få den nya kommunen att ta ansvar, både socialt och ekonomiskt. Jag har aldrig varit med om att det tagit så lång tid, men de ansåg inte att vittnet var ett brottsoffer eftersom han inte var kvinna eller barn, säger en av poliserna.

Mikael Hiljegren kan som sagt inte kommentera särskilda fall men säger så här:

– I det stora hela är kommunerna inte bra på att ta hand om de här personerna och då uppstår det genast problem. Polisen har också ett moraliskt ansvar, om någon vittnar och måste lämna sin hemkommun och förlorar allt är det inte lätt att börja om med att bara leva på socialbidrag. Vi brukar vara delaktiga så att personen ska landa någorlunda mjukt och inte leva på svältgränsen. Ställer inte socialen upp får vi göra det, men vi är ingen mjölkko.

Vittnet känner sig åsidosatt, men poliser LT talat med säger att de ställt upp och hjälpt honom mer än vanligt. Polisen har även erbjudit terapeutiskt stöd, något Mikael Hiljegren säger att man brukar göra.

– Det är fel när man ska tvingas bort från sin bo- stadsort till en social misär. Södertäljerättegången har kostat mycket tid och pengar, men många har blivit glada och trygga även om det här tyvärr verkar vara ett undantag.

Flera poliser har fortfarande kontakt med vittnet, trots att de lämnat över ansvaret till hans nya hemkommun.

– Vi kom inte riktigt i mål, men vi fortsätter att stötta honom även om vi inte kan göra det ekonomiskt, säger en polis.

– I princip har han fått det vi lovat. Det har varit en knagglig väg, men nu tror jag att det kommer gå bra. Han har alla förutsättningar att lyckas, säger en annan.

Läs del 2 (2) på lördag på LT.se eller i papperstidningen.