Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: Givetvis är det välkommet att Södertälje bygger högt

Annons

När jag för fem år sedan flyttade tillbaka till Södertälje efter 17 år utomlands var det en chanstagning. Vi hade starka familjeskäl för att söka oss hit, men i övrigt fanns det stora frågetecken om Södertälje skulle kunna leverera det liv med de urbana kvaliteter som jag och min familj förväntade oss.

Anmäl text- och faktafel

Att potentialen fanns här visste vi – Södertälje har en rik urban historia och en arkitektoniskt spännande stadskärna där många olika uttryck samsas sida vid sida. En stad med lång historia av entreprenörskap, utveckling och driv. En knutpunkt mitt i en växande region i ett av världens mest välmående länder. Det ska mycket till för att misslyckas i ett sådan läge.

Men Södertälje hade länge, länge visat upp en annan sida än den stolta traditionen av framåtanda och optimism som präglat oss historiskt. En av anledningarna till att jag lämnade staden i slutet av 1990-talet var just min frustration över stagnationen: rädslan för förändring, oförmågan att utveckla såväl våra historiska miljöer som att bygga nytt för framtida behov, det dåliga självförtroendet, ointresset för våra förfäders visioner och framtidsanda, den lamslagna reaktionen inför vår egen framtids utmaningar. Det var inte en stad jag själv såg någon framtid i och jag vet att många gjorde samma bedömning som jag – och flyttade.

Nästan två decennier senare började man ana ett generationsskifte. Unga röster tog för sig i debatten och ifrågasatte varför de måste söka sig bort från Södertälje för att hitta en framtid med allt det där goda de visste fanns ute i världen.

I kölvattnet av den chocken började man också mobilisera för att bygga något som kunde möta framtiden i stället för att bara värja sig mot den.

Det hände saker även i stadshuset, där gamla strukturer fick ge vika för nya. Det kom plötsligt en brutal påminnelse om att inget är beständigt och att även det mest invanda flyktigt kan försvinna över en natt. I kölvattnet av den chocken började man också mobilisera för att bygga något som kunde möta framtiden i stället för att bara värja sig mot den. Det var mot bakgrund av de förändringarna som vi tog chansen att flytta hit.

När jag nu sitter och tittar ut över hustaken så är himlen full av kranar. Staden har börjat leverera på det där svaga, nästan viskande, löftet som jag tyckte mig höra för för en sex–sju år sedan. Staden fylls av nya grannar och fler är på väg. Fler människor att möta över ett glas vin på krogen, fler att slänga ett par ord med i delikatessen nere på stan, fler människor att träffa på lördagspromenaden till Kretsen. Fler att fika med, fler som går på konsert, fler som delar på ansvaret att bygga det innehåll och det liv den här staden förtjänar och skulle kunna ha.

Jag är ytterst tacksam att också kommunen av allt att döma fortsätter leverera på det löftet. Det är grundförutsättningen för att vi ska kunna utveckla allt det där andra som gör att man vill bo i just en stad – vackra parker och offentliga miljöer, arbetsplatser, kulturinstitutioner, hotell, restauranger, butiker.

När jag om ett par år sitter här vid datorn och tittar ut över taken så kommer jag med största sannolikhet även se tre, kanske fyra torn som lyser upp kvällsmörkret. Torn som ger ett hem åt några av alla de som i Södertälje, likt jag och min familj, ser en framtid i en levande, rik och spännande urban miljö. Det är givetvis något som jag välkomnar med öppna armar.

Erik Werner

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons