Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Debatt: En förtätad stadsdels upprättelse

Annons

Den svåraste debattformen är en reflektion befriad från pekpinnar, villfarelser och egna självfabricerade orosmoln. Jag ska göra ett försök, att utifrån en betraktares ögon delge vad som egentligen händer nere i de gamla tidnings- och tobakskvarteren. Vad ruvar den gamla disponentvillan bakom monopolet på för framgångsrecept. För ni har väl sett det? Ni har väl märkt hur en stadsdel har fått liv, fötts igen och tagit fart.

Anmäl text- och faktafel

För tolv, tretton år sedan stod de plötsligt bara där. Fyra vita skapelser med inslag av glas och teak. Ett uttryck för det nya sättet att bygga, och med den självklara rätten till sjönära placering. En sista utpost – en bastion innan Mälarens mörker slukade lastfartygen som i sakta mak tuffade förbi. Lägenheterna fylldes med en distinkt fart, ett pris som årets byggnad i kommunen plockades hem och bopålar slogs ned.

Åren började att ticka och vi som frekventerar de mer centrala delarna av staden kastade ömsom lystna och lika ofta avundsjuka blickar ut mot Silverfallet och Krutholmens vattenspegel. Men var det inte lite långt bort? Var det inte lite mörkt där ute på kvällarna? Kändes det inte lite ödsligt? På sin höjd kanske man passerade Hansta Strand under en helgpromenad ut mot Ragnhildsborg.

Ytterligare år adderades och en till viss del ögonbrynshöjande fasadrenovering genomfördes. I samma veva började planer för det gamla tobaksmonopolet och dess omgivande tomter att ta form. Likaså rasade en stundtals hätsk debatt i lokala forum och media avseende skogspartiet bakom Tallhöjden. Processen drogs i långbänk och sommar övergick i både höst och vinter ett par vändor.

Men så för några år sedan började det hända saker. Byggnadsställningar och lyftkranar tävlade om vem som kunde nå himlavalvet snabbast. Huskroppar började resa sig längs med gatorna i kvarteret, och likt en kejsare i empirstil kläddes det forna Hudsonhuset med nya kläder av stål och glas. Området hade på kort tid förtätats och förärats med nya invånare som skulle komma att sätta sin prägel på den nya stadsdelen. En fortlöpande process som i år – kanske per automatik eller i kombination med en odefinierbar känsla av samhörighet och platsens inbjudande karaktär – satte fart på folkmyllret.

Jag själv som bor uppe i sjukhuskvarteren kom på mig själv med att allt oftare göra mig ärenden ned till ”esplanaden”. Ett löppass här, en minigolfrunda där, sakta strosande för att ta en solnedgångsbild över Karlhovsryggen.

Och jag var inte ensam om denna insikt, närhelst jag dök upp så möttes jag av folk i rörelse och aktiviteter. På balkongerna satt det soldyrkare i samspel med middagsätande familjer. Ett inbjudande sorl och slammer av bestick som diskades samsades med ljudet av lekande barn.

Livet sker i samklang och en mysfaktor som man inte riktigt kan sätta fingret på är mer än påtaglig.

I parken bredvid de kutryggiga golfproffsen studsade Friskis & Svettis bland picknickfiltarna. Hundar rastas, förälskade par ockuperar strandsofforna och av generationsklyftor eller urinvånare kontra utsocknes syns inga fragment.

Livet sker i samklang och en mysfaktor som man inte riktigt kan sätta fingret på är mer än påtaglig. Man ler och nickar igenkännande mot varandra och som ett kvitto på betraktelsen så badas det ogenerat från intilliggande bryggor. Allt detta i synergin av att man förtätat ett område som på 1970– och 1980-talen nästan betraktades som lite skumt.

Naturligtvis, och som ett brev på posten finns det belackare till denna förtätning, måhända kan denna utflykt bidraga positivt till debatten, eller åtminstone påvisa en alternativ infallsvinkel.

Jimmy Bergqvist

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons