Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: En annorlunda 1 maj – men kampen fortsätter

Vid första maj brukar vi samlas på gator och torg, med våra fackliga fanor fladdrande i vårvinden, och med plakat om arbete, solidaritet och rättvisa.

Men inte den här gången. Inte när vi står mitt uppe i den allvarligaste kris de flesta av oss upplevt i vår livstid. För en kris är det. Framför allt för att människor smittas. Några har också lämnat oss för alltid. Men också för att viruset slår sönder så mycket av det vi har byggt upp. Tusentals har redan förlorat sina jobb. Och det är bara början.

Enligt LO:s ekonomer är vi på väg mot tio procents arbetslöshet. Kanske mer.

I fackföreningsrörelsen har aldrig tvekat om att arbete är grunden. Arbete åt alla har alltid varit vår viktigaste uppgift. Vi vet att ett samhälle i arbetslöshet är ett samhälle där människor ställs emot varandra.  Där människor slås ut. Där de tappar modet. 

Bland de som nu drabbas värst är alla med osäkra anställningar. De timanställdas mobiler har slutat att ringa. Men deras räkningar har inte slutat att komma.

En sak borde stå helt klar för alla: Sveriges arbetsmarknad fungerar inte i kris. Men den fungerar inte en vanlig månad heller. För när arbetsgivare bara vill tjäna ännu mer pengar genom att neka sina anställda trygga jobb, då har vi inte en hållbar arbetsmarknad.

En hållbar arbetsmarknad kan inte bygga på en stor reservarmé av människor som rings in efter behov. Helt och hållet på arbetsgivarens villkor. 

Vi behöver fler fasta jobb, bättre anställningsvillkor och ökad trygghet för vanligt folk.

Nej, vänner, det är inte mer otrygghet vi behöver. Inte fler varianter av provanställningar. Inte mer av urholkad anställningstrygghet.

Vi behöver fler fasta jobb, bättre anställningsvillkor och ökad trygghet för vanligt folk.

Utan sjukvård, äldreomsorg och transporter blir det moderna livet omöjligt. Utan mataffärer, förskolor och sophämtning stannar Sverige.

När nu myndigheterna uppmanar alla som kan att jobba hemma måste de flesta LO-medlemmar fortsätta att gå till jobbet.

De håller samhället igång. De står i frontlinjen i kampen mot viruset. Och de gör det alltför ofta utan tillräckligt skydd. Men det är arbetsgivarens ansvar att se till att arbetsplatsen är säker. I det ingår givetvis att skydda de anställda från smitta.

Smittskyddet måste få högsta prioritet. Rätten till ett arbete ska också vara rätten till ett gott arbete. Ett arbete som ger trygghet och hälsa, inte otrygghet och sjukdom.

Men det handlar inte bara om smittskydd – det är också vanligt folk som är sämst skyddade mot krisens ekonomiska följder. De har inga sparpengar att ta av under några månader.

Corona är därför en jämlikhetsfråga. Som vid varje 1 maj fortsätter vi att kräva ökad jämlikhet. Politiken göra halt och vända om.

Svaret kan inte längre vara marknad, avregleringar och privatiseringar.

Det som nu sker kan bra hanteras gemensamt, av ett starkt samhälle.

Genom att bygga vidare på den svenska modellen, i facklig-politisk samverkan.

Carl Doland

ordförande, LO-facken Södertälje/Nykvarn

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel