Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De fruktar för kidnappade släktingars liv

Deras farbröder med familjer har varit försvunna i Syrien sedan IS angrepp i måndags.– Jag ser framför mig hur de blir av med huvudet, säger Sabah Elia.

Annons

På teven i vardagsrummet i Geneta rullar nyhetsprogram och mobilen ligger ständigt på laddning.

– Det är vår by, där är den, utbrister Sabah Elia och lyssnar intensivt på nyhetsuppläsaren.

Hennes syster Samira Elia lägger handen på henne och håller andan. Så är klippet slut. Tårarna rinner ner för Sabahs kinder. Branden som fanns i kvinnornas ögon när de nyss talade om världens ansvar har blandats upp med förtvivlan.

– Jag vill bara höra något positivt, säger Sabah.

Byn de följer är Tal Shamiram i nordöstra Syrien, en liten lantby med några hundra invånare där deras far växte upp och där de tillbringat alla barndomens somrar. Två farbröder med fruar och deras barn och barnbarn bor kvar. I måndags gick IS in i byn och sedan dess har omvärlden bara fått ett livstecken.

– En gammal och sjuklig man som de lämnade efter sig ringde sin son i Tyskland och berättade vad som hänt, berättar Samira.

Jakten på ny information har tagit över systrarnas liv de senaste dagarna.

– Det är bra att det tas upp överallt samtidigt som det är väldigt jobbigt för oss att påminnas. Det är vår släkt som hamnat i deras händer, säger Sabah och säger att hon inte kan sova eller äta.

Samira och Sabahs barn och barnbarn bor i Sverige och deras föräldrar flyttade till Libanon på 1970-talet. Hela tiden pratar de med släkten i Libanon, som i sin tur har kontakt med en präst i Hassakeh. Provinsstaden fem minuter från Tal Shamairam.

– Jag har försökt ringa hem till våra släktingar i byn men ingen svarar. Min kusin i Libanon har ringt till sin pappas mobiltelefon. Då svarade IS som sa att hon inte har något att hämta hos dem, säger Sabah och knyter händerna.

Plötsligt ringer det och all fokus riktas mot telefonen.

– De säger att det är några som släppts, men de har inga namn, säger Sabahs son Loaj Elia.

Som en flodvåg väller känslorna över och systrarna börjar tacka gud. Snart inser de att det här är ett rykte som alla andra. Frustrationen är tillbaka.

– Jag har sagt åt dem att sluta följa allt. Till slut vet man inte vad man ska ta sig till, säger George Kasten, Samiras son som kommit förbi en stund.

– Jag vill göra något, jag vill se ett nytt resultat, förklarar Samira.

Hon har samlat ihop pengar att skicka till området, men känner att det inte räcker. Hon vill göra mer.

– Jag vill bara att min familj överlever.

George har engagerat sig i Demand for action, och sportlovet han skulle ha som lärare har uteblivit.

– I måndags väcktes jag av The Telegraph och det har varit fullt upp, säger han.

Också han känner av frustrationen av att bara kunna vänta och inte få besked.

– Man känner sig hjälplös, det enda vi kan göra är att sprida information om vad som hänt, säger han.