Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dana Pourkomeylian: En stat som förlorar sitt våldsmonopol förlorar sin legitimitet

Våldsmonopolet är ett kärnbegrepp i modern offentlig rätt och går tillbaka till Jean Bodins verk Les Six livres de la République (1576), och Thomas Hobbes bok Leviathan (1651). Begreppet utgör grundpelaren i teorin om på vilket sätt en stat bygger sin legitimitet. Verken betraktas i dag som bland de mest inflytelserika beskrivningarna av social kontraktsteori – idén om samhällskontraktet.

Samhällskontraktets grundläggande element utgörs av att endast överheten (oavsett om denna kallas kung eller regering) får använda legitimt våld. Medborgaren ger frivilligt upp en del av sin frihet i utbyte mot skydd mot illegitimt våld, det vill säga våld från andra medborgare och stater. Men i takt med att tid och samhälle avancerat har medborgaren successivt gett ifrån sig ytterligare frihet i utbyte mot andra värden. Skola för barnen. Sjukvård för de sjuka. Bit för bit växer det moderna välfärdssamhället fram.

När det kommer till det ”moderna välfärdssamhället” slår Sverige majoriteten med hästlängder. Sverige är ett av fåtal länder där över hälften av BNP går till offentliga utgifter. 2018 gick 42 procent av de offentliga utgifterna till socialt skydd, såsom pension, a-kassa och socialtjänst. Motsvarande siffra för försvar är två procent, samhällsskydd tre procent, sjukvård 14 procent och utbildning 13 procent. Ungefär så har siffrorna sett ut sedan slutet av 1990-talet. Kalla det den svenska modellen.

Många skulle nog tycka denna modell var rimlig, om det inte vore så att den under de senaste åren visat sig oförmögen att uppfylla samhällskontraktets mest grundläggande uppgift – det fysiska skyddet för medborgaren.

Ovanligt dåliga dagar? Knappast. Hittills i år har det skett fler sprängdåd i Sverige än under hela 2018 – 187 stycken.

Förra lördagen sköts två tonårspojkar på en pizzeria i Malmö, den ena avled av sina skador. Knappt 24 timmar senare fick en kvinna livshotande skador efter att oprovocerat blivit misshandlad vid en busshållplats i samma stad. Under tisdagen rånades en tonåring i Göteborg av tio personer, som tvingade av honom varenda tråd på kroppen innan de skar av hans ena öra. I onsdags blev två personer knivskurna på en spårvagn. Och tidigt i måndags morse sköts skott mot Assyriska kulturhuset i Hovsjö.

Ovanligt dåliga dagar? Knappast. Hittills i år har det skett fler sprängdåd i Sverige än under hela 2018 – 187 stycken. Flera av dessa i Södertälje.

Enligt Henrik Häggström, senior analytiker vid Försvarshögskolan, behöver man leta sig till krigszoner i Mellanöstern för att hitta en liknande situation per capita. En fruktansvärd lägesbild som bekräftats av rikspolischefen Anders Thornberg: ”Vi ser ingen motsvarighet internationellt”.

Om svenska medborgare inte kan känna sig trygga på gator och torg, i sina egna hem, så finns det inga familjeveckor, inga friår, inga kulturprojekt i världen som kan väga upp för det brutna samhällskontraktet.

När politiker låter det illegitima våldet ta över är det inte annat än en långsam erodering av statens legitimitet. Välfärdskolossen och våldsmonopolet vilar tungt över medborgarens huvud, men om staten inte kan uppfylla sin mest grundläggande och vitala uppgift – att trygga medborgarnas rätt till skydd – varför ska vi lystra?

Dana Pourkomeylian