Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bästa läget att riva hindren

Det går bra för Sverige. Tidpunkten kan inte vara bättre än nu för att sänka trösklarna och låta fler få ett första jobb.

Annons

Under gårdagen kom Statistiska centralbyråns preliminära BNP-siffror för 2015. Tillväxten i svensk ekonomi blev 4,1 procent för helåret och 4,5 procent för de sista tre månaderna – betydligt mer än vad bedömare förväntat sig.

De svenska hushållens konsumtion är fortsatt hög, vilket hållit uppe ekonomin ända sedan finanskrisen. Samtidigt ger nu även bygg- och anläggningsindustrin och den offentliga sektorn ett kraftigt bidrag till tillväxtuppgången. Men det allra tyngsta bidraget, vilket är glädjande, svarar exporten för.

Det finns naturligtvis orosmoln, det gör det alltid. Bland de främsta finns det svajiga börshumöret och att ekonomin på andra viktiga marknader har dålig fart. Kina har det tungt tillväxtmässigt och så sent som i går kom exempelvis ny statistik som visar att eurozonen har deflation.

Men, vilket bland andra Nordeas chefekonom Annika Winsth, påpekade: ”De flesta prognosmakare tror fortfarande på en världstillväxt på 3,0 procent”.

Om dessa moln drar förbi eller om de kommer växa sig större är oklart. Oavsett vilket ser Sverige för närvarande ut att stå pall.

Parallellt med nuvarande starka konjunktur har antalet människor i arbetskraften ökat – inte minst tack vare den historiskt sett höga invandringen.

Jobben har också blivit fler och antalet sysselsatta stiger.

Men, och det är det paradoxala, arbetslösheten sjunker mycket långsamt.

Det är ingen naturlag att det ska gå långsamt, eller borde inte vara det i alla fall. Men det finns en tröghet i systemet. Talet om att snabbare validera kompetens och att snabbutbilda för bristyrken har än så länge inte gett konkreta resultat.

Och med en arbetsmarknad som är alltmer tudelad – där gruppen som står utanför är dåligt rustad för att komma in – krävs att många parter hjälps åt för att sätta fart.

Inte minst spelar fack och arbetsgivare en nyckelroll.

Den svenska modellens styrka ligger i att parterna sköter spelreglerna – staten ska inte lägga sig i. Det är viktigt att slå fast detta i dagar när flera borgerliga partier hotar med lagstiftning. Samtidigt förutsätter detta att fack och arbetsgivare också tar sitt ansvar – återigen.

Det är en enkel sak att kategoriskt säga nej – som LO gjort om Centerpartiets förslag om lägre löner för att anställa nyanlända, eller som Vårdförbundet gjorde när Liberalerna öppnade för fler vårdbiträden. Men vad säger man ja till?

Facken påstår sig inte se att lönenivåerna för de enkla jobben utgör ett hinder för att fler ska kunna gå från bidrag till arbete.

Men kan de inte se att de avtal som slöts kring finanskrisen, då ungdomar erbjöds anställning med lägre lön i kombination med utbildning är just det. Och kan vara en framkomlig väg även i dag – för fler grupper.

Den gången var det ekonomisk kris. Utgångsläget är så mycket bättre i dag.

Våga laga efter läge, våga riva hindren – låt fler få komma in i värmen.