Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barnen är inte ansvariga för sina föräldrars illdåd

Ska vi tycka synd om IS-krigares kvinnor och barn, frågar sig fyra debattörer (LT, 14 april). Sedan radar de upp de fasansfulla dåd som begåtts i namn av islamisk extremism. Dessa mord och andra avskyvärda brott är väl kända i dag och måste lagföras i svenska och internationella domstolar.

Anmäl text- och faktafel

Men, barnen, oftast mycket unga och dessutom i många fall födda av svenska kvinnor utomlands, kan inte lastas för vad deras föräldrar har gjort. I debattartikeln finns inte ett uns av åtskillnad i synen på barnens och de vuxnas roll och situation.

Inget nämns om den rätt varje svenskt barn har med stöd av FN:s barnkonvention och av svensk lag i övrigt. Föräldrarnas avskyvärda dåd diskvalificerar inte barnen! Det hade varit klädsamt om detta hade nämnts åtminstone en gång i inlägget. I stället ställer man barn mot barn. Yazidiska barn, offer i kriget, ska få komma hit, inte svenska IS-krigares barn. Hur kan man som representanter för sina organisationer bortse från vissa barn på bekostnad av andra? Det synsättet är alltför bekant i perspektiv av exempelvis Nazityskland och det andra världskriget.

En förklaring behövs, ett förtydligande. Vad tycker ni? Är vissa barn mer värda än andra barn? Borde FN:s barnkonvention, som blir svensk lag 2020, ändras i den delen? Och kommer era organisationer att i debatten aktivt motverka att IS-krigares barn får komma till Sverige, där de som inte fötts utomlands faktiskt tidigare bott.

Min uppfattning är: Ställ IS-terroristerna, inklusive deras kvinnor, inför rätta och döm dem enligt svensk och internationell lagstiftning. Vidta nödvändiga åtgärder för att barnen inte ska behöva drabbas. I vissa fall, där så bedöms nödvändigt, ska de kunna tvångsvårdas via LVU.

Barnets bästa måste gälla i varje enskilt fall.

En huvudregel i den bedömningen är dock att barn oftast behöver sina föräldrar. Den principen måste vara ledstjärna även nu, liksom i andra fall då barn bevittnat våld mellan sina föräldrar i familjen, till och med mord. Barnets bästa måste gälla i varje enskilt fall. Skulle det leda till att barnen skiljs från sina föräldrar accepterar jag det men det måste visas och kunna prövas i domstol.

Att tycka synd om barn, oavsett etnicitet, är ingen dålig känsla om det är befogat. Min uppfattning är att det i detta fall är befogat.

Staffan Olsson

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare