Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att rädda LO – prio nummer ett

Pensionärer, ungdomar, ensamstående mammor, småföretagare, arbetslösa och sjukskrivna – det finns snart sagt ingen grupp som inte de rödgröna säger sig gynna i sitt budgetförslag.
Men dessa är bara rekvisita när målet är att rädda LO.

Under lång tid har Mona Sahlin lovat att med en rödgrön politik ska skatteskillnaden mellan pensionärer och de som jobbar minska, för att på sikt tas bort helt. Och det har talats om att alliansen sänkt skatten för ”de rika” med 100 miljarder för ”lånade” pengar.

I går, när oppositionens gemensamma skuggbudget presenterades, står det helt klart att de rödgröna tar bort 2 miljarder kronor av dessa sänkningar.

Klyftan mellan de rödgrönas retorik och politik är onekligen stor, till och med större än klyftan mellan de rödgröna och alliansen.

Oppositionen föreslår, precis som regeringen, att grundavdraget för pensionärerna höjs – de rödgrönas satsning uppgår till 7,5 miljarder kronor jämfört med

regeringens 5 miljarder – och jobbskatteavdraget skalas ned.

Alla löntagare får 150 kronor mindre i plånboken varje månad, de som tjänar över 40 000 kronor förlorar ännu mer, med de rödgrönas budgetförslag. Minskade jobbskatteavdrag ska också finansiera skattesänkningar för föräldralediga och andra som får bidrag från trygghetssystemen.

Alla som jobbar får därmed högre skatt. Alla. Inte bara de med månadsinkomster över 40 000 kronor – vilket är det mantra som hörts de senaste dagarna. Medan de som har jobbat – eller inte arbetar får sänkt skatt.

Att oppositionen säger sig vilja minska inkomstklyftan är inte oväntat – och inte heller orimligt.

Orimligt är dock att detta rättvisesnack lätt förhandlas bort när det handlar om att rädda ett blödande LO. Den fackliga organisationen har förlorat medlemmar under lång tid. Och medlemsraset har fortsatt sedan valet, då avgifterna för medlemskap i a-kassan höjdes. LO organiserar färre medlemmar än vad TCO och Saco gör.

Därför vill de rödgröna kraftigt subventionera ett medlemskap i a-kassan. Ingen avgift ska vara högre än 80 kronor. Som exempel visar de rödgröna att en medlem i IF/metalls a-kassa med 20 000 kronor tjänar 178 kronor per månad på reformen – medan en Saco-medlem med samma inkomst får höjd skatt med 122 kronor.

Det är en utsträckt hand till LO som heter duga – men är det verkligen rätt prioritering när vi behöver skapa jobb i hela landet – och inte enbart på Norra bantorget.

Det rimliga, och mest rättvisa, vore att ha en allmän statlig arbetslöshetsförsäkring – frikopplad från fackföreningsrörelsen. En försäkring som omfattar alla.

Precis så som sjukförsäkringen fungerar.

Det är ett krav som Miljöpartiet har drivit länge, men där partiet tyvärr har tvingats vika ned sig.

Vikt ned sig är också vad Vänsterpartiet har gjort i budgetförhandlingarna. Partiet har i sina egna budgetförslag denna mandatperiod legat skyhögt över Socialdemokraterna och Miljöpartiet i fråga om förslag på skattehöjningar. Nu har V tvingats backa – vilket Lars Ohly halvt om halvt beklagade på 1 maj.

Frågan är hur hans partikamrater ställer sig till utfallet av kompromissandet. Under gårdagen frågade jag Södertäljes vänsterman, Staffan Norberg, om detta. Han sade att han ”inte har några problem med det”.

Men Staffan Norberg är, som bekant, inte som alla andra vänsterpartister – de verkliga reaktionerna får vi på partikongressen i Gävle nu i helgen.