Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Amandah Andersson: Rosenbads feminister borde skämmas när barnets bästa blir till mannens rätt

Annons

Bisarra vårdnadsuppgörelser skakar om internet med jämna mellanrum. Ibland handlar det om fäder som misshandlat både mödrar och barn, som fått behålla den juridiska vårdnaden. Någon gång har pappan blivit kvar som ensam vårdnadshavare efter att han dräpt den andra, det vill säga barnets mamma. Trots att lagen om vårdnad reformerades till följd av att domstolar systematiskt dömde till gemensam vårdnad i fall där fadern hade en våldsdom mot modern i början av 2000-talet, står barn fortfarande under våldsamma fäders vårdnad.

Anmäl text- och faktafel

Detta sker samtidigt som regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, i enlighet med regeringens jämställdhetsmål som bokstavligen uttrycker att detta våld ska upphöra.

Även när föräldrar inte lever ihop, är det vanligaste att de har gemensam vårdnad om sina barn. Förra året bodde tre av fyra barn ihop med sina föräldrar och stod över 90 procent av Sveriges barn under biologiska föräldrars gemensamma vårdnad, enligt siffror från SCB.

Maria Eriksson, docent i sociologi, menar att den politiska utgångspunkten med gemensamt föräldraskap som barnets bästa, har gjort att fokus om separerade föräldrar enbart handlar om fördelning av tid och ansvar. Nyansering av maktperspektiv och reellt ansvar saknas. Jämställdhet i relationen mellan föräldrar som inte lever ihop har i enlighet med mantrat att barnet har rätt till båda sina föräldrar, har avgränsats till enbart frågan om vårdnadsinnehav.

Gemensamt föräldraskap är sedermera inte bara till för barnets bästa – det är en jämställdhetsseger! Att vårdnadstvister ökat är ett bevis på ett allt mer jämställt föräldraskapet, då fler fäder är beredda att slåss för involvering i barnens liv genom sin juridiska vårdnad, enligt 2017 års utredning om föräldraförsäkringen.

Hot från ett ex blir till en konsekvens av dåligt samarbete som endast kan lösas med mer samarbete.

Att juridisk vårdnad och reellt ansvar skiljer sig åt, övervägs inte när det gäller separerade föräldrar, men har i hög grad aktualiserat i relationen mellan sammanboende föräldrar. Väldigt tydliga siffror visar att kvinnor tar ut både fler föräldradagar och vabbar oftare än män. Forskning har brutit ner frågan om jämställdhet i föräldraskap till den grad att vi vet vem det är som planerar storhandlingar, som köper galonvantar (i rätt storlek), vem som packar och kommer ihåg barnens gymnastikväska och vem som ser till att barnens farmor får en teckning av barnbarnen på födelsedagen. Spoileralert: det är sällan mannen. Fastän föräldrarna har lika mycket juridisk vårdnad, bär kvinnor ett större ansvar. I fråga om våld i nära relationer åberopas ofta makt som en faktor.

När par separerar tycks både skeva jämställdhets- och maktrelationer elimineras, om man ska tro den politiska diskursen. I propositionen som låg till underlag för revideringen av föräldraförsäkringen 2014, där remissinstanser varnade för att föräldrapenningsdagar användes som maktmedel av män för att begränsa och kontrollera kvinnan, erkände den feministiska regeringen att ”visst kan det vara så, men den lösningen finns utanför föräldraförsäkringen”. Var den ska finnas, funderar de inte mer på. Intresset för att ge direktiv för att finna lösningen lyser med sin frånvaro.

I den senaste utredningen om vårdnad, Se barnet! från 2017, var maktutövning eller snedfördelat ansvar mellan separerade parter, ingenting som övervägdes. Perceptionen om barnets bästa med tillgång till båda sina föräldrar dominerade utredningen.

Att det kan vara för barnets bästa att växa upp med en förälder som inte tvingas dela sitt liv och sitt barn med sin förövare, tycks befängt. ”För barnets bästa” får kvinnan stå utanför de ambitioner som regeringen har att stärka skyddet för våldsutsatta kvinnor, eftersom hennes förövare råkar vara far till hennes barn.

Barnets bästa har blivit till mannens rätt. Kvinnans rättigheter reduceras till ett obligatoriskt föräldraskap, där hennes liv nu ska handla om att bara få det att fungera – för hon vill väl sitt barns bästa? Istället för att skyddas och stöttats, uppmanas hon på att samarbeta. Hot från ett ex blir till en konsekvens av dåligt samarbete som endast kan lösas med mer samarbete.

Jämställdhetsmålen är centrerade till heterosexuell tvåsamhet: kvinnor som inte lever ihop med mannen som är förälder till hennes barn omfattas inte av dessa.

Även i fall där fysiskt våld inte förekommit, blir det ojämlika ansvaret uppenbart. Varje dag vänder kvinnor sig ut och in för att kompromissa, för att försöka samarbeta, och bemöts av kyla och snåla anspråk till något som helst ansvar. Detta sker medan vår feministiska regering vilar på illusionen att juridisk vårdnad är jämställd vårdnad – i alla fall bland separerade föräldrar. Fler dimensioner än så får inte plats i den feministiska regeringens jämställdhetsanalys här.

Jämställdhetsmålen är centrerade till heterosexuell tvåsamhet: kvinnor som inte lever ihop med mannen som är förälder till hennes barn omfattas inte av dessa. Denna flata ensidighet föder, i bästa fall, manliga jättebebisar till fäder och, i värsta fall, fäder som kommer vara orsaken till barnens moders död. Allt för barnets bästa.

Flerdimensionella perspektiv utesluts helt i frågor om jämställdhet och makt mellan separerade föräldrar och de som drabbas är främst kvinnor. Detta är milt sagt undermåligt en regering som kallar sig feministisk. Rosenbads ”feminister” borde skämmas.