Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Amandah Andersson: Kris i väljarfrågan när Socialdemokraterna lever på gamla meriter

Annons

För 85 år sedan utgavs den ikoniska Kris i befolkningsfrågan av de socialdemokratiska pionjärerna Alva och Gunnar Myrdal. Den bakomliggande orsaken till krisen som stod i centrum, var en åldrande befolkning. Samtidigt hade par hade slutat få sju-åtta ungar var. Befolkningens tillväxtkurva var försvagad. Här skulle det krävas social ingenjörskonst som världen aldrig skådat för att stimulera befolkningstillväxten. För att befolkningsförsörjningen skulle styras till rätt knop måste bland annat mer välbemedlade familjer få fler barn.

Anmäl text- och faktafel

Problemet med åldrande befolkning kan aktualiseras idag, igen. Bebisarna från den babyboom som slog ner i Sverige på slutet av 1940-talet har blivit gamla. Dessa bebisar som under sin uppväxt upplevt kulmen av folkhemmet.

Vi kan räkna med att få höra jubel från den Socialdemokratiska valvakan nästa val om partiet håller huvudet över 25 procent. Tiden över 30 procent är nu historia.

Från att Socialdemokraterna bildade regering år 1933, har de haft minst 42 procent – vid två tillfällen över 50 procent – av väljarnas röster fram till 1991. Resultatet då, på 37,7 procent, hade varit en dundersuccé idag. Förra årets valresultat var det sämsta Socialdemokraterna upplevt sedan allmän rösträtt infördes.

Förra valets väljarstöd på omkring 28 procent ska inte betraktas som en mörk dal där Socialdemokraterna bara gör ett tillfälligt besök. I bottennoteringen har man ändå makten och den känns trygg. Därför är försöken att klättra upp ur dalen tafatta och på vägen har man förlorat den ideologiska kompassen.

Vi kan räkna med att få höra jubel från den Socialdemokratiska valvakan nästa val om partiet håller huvudet över 25 procent. Tiden över 30 procent är nu historia. Den mörka dalen är det nya normala.

I kombination med ett nytt väljarbeteende– vår lojalitet är inget att förlita sig på, vi byter gärna parti – ser denna väljarkris ut att kräva tyngre ammunition än social ingenjörskonst för att lösa.

Runt om mig i Norr- och Västerbotten, där jag tillbringat den största delen av mitt liv, är rött styre norm. Här röstar både Gunnel, 85, och Gunnar, 76, på Socialdemokraterna, med motiveringen att det har de alltid gjort, precis som deras föräldrar också gjorde. De rösterna kommer snart att tystna och begravas.

För vljare under 50, kanske till och med 60, är deras föräldrars partilojalitet relativt ointressant i orienteringen efter sin egen politiska kompass. De enda föräldrarösterna partier kan räkna med är från förstagångsväljare, som i all osäkerhet frågar sina närmaste mer rutinerade väljare om råd. De lär ändrar sig till nästa val och undersökningar visar att ungas tro på socialdemokratin har krympt.

Nostalgi är förföriskt, men för människor som inte upplevt dess äkta tidsanda är nostalgin endast intetsägande.

I krisen i väljarfrågan behöver Socialdemokraterna, i stället rika familjers barnafödande, stimulera de ungas förtroende. Ett parti vars främsta politiska mål tycks vara makt och där ledaridealet fortfarande är baseras på en folkhemsfadersgestalt, vinner inga unga röster.

Nostalgi är förföriskt, men för människor som inte upplevt dess äkta tidsanda är nostalgin endast intetsägande. Meriterna, som tidigare premierats med 50 procent i väljarstöd, är utgångna och nu måste Socialdemokraterna bygga nya.

Prognosen om Socialdemokraternas möjlighet att hitta vägen upp ur dalen ser mörk ut. Utan ideologisk kompass och en karta där nya politiska linjer har dragits, blir terrängen svårorienterad.

Den ammunition som behövs för att hitta rätt tycks vara nedgrävd och bortglömd. Den socialdemokratiska maktnormen kan raseras innan dess 100-årsdag.