Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amandah Andersson: Klart det blir tumult i Instagrams kollektiva feminism

Annons

Begreppet har florerat en tid nu: Instagramfeminism. Fröer till fenomenet – diverse Instagramkonton med tydlig feministisk karaktär, ofta kompletterade med en blogg eller rentav en pod – såddes för några år sedan men slog rot och tog fart ordentligt med #metoo-vågen.

Anmäl text- och faktafel

I grunden är konceptet med feministisk opinionsbildning på sociala medier bra. Med en hjälpande hand är det lättare att höja sin röst och med många lättillgängliga perspektiv är det enklare att bilda nya uppfattningar – eller övertygas av sina tidigare.

Instagramfeminismen blir därför enkelriktad – och de som inte ser vägen som rak, är inte feminister överhuvudtaget.

Inom Instagramfeminism finns det en uppsättning av större profiler. Gemensamt är att de har en plattform med en skara följare, där de delar material med både ytligare och djupare samhällsanalyser, blandat med inblickar från vardagen.

Precis som feminism utanför sociala medier, är inte Instagramfeministerna en enhetlig grupp. Innehållet skiljer sig åt: någon har läst sociologi eller statsvetenskap och tar en teoretisk eller ideologisk ansats, andra bygger sina texter på slagord eller erfarenheter. Men drömmen om ett gemensamt systerskap för samman dem och trots att nivåerna på analys skiljer sig åt cirkulerar de runt en enad logik.

Instagramfeminismen blir därför enkelriktad – och de som inte ser vägen som rak, är inte feminister över huvud taget.

Synen på feminism som flerdelad, brukar utmålas som ett hot av feminister. Att betona splittringar är att försvaga kampen – vi ska gemensamt gå hand i hand. I systerskapet för vi bara konstruktiva diskussioner där den enda godkända slutsatsen är att vi landar i samma.

Nu har Instagramfeminism förvandlats till ett skällsord, som Instagramfeminister själva vägrar identifiera sig med. Deras kamp är mer värd än att bli devalverad till ett socialt medium – så banalt.

Det blir lätt för kritiker att bagatellisera Instagramfeminism som en ankdamm där överhuvudena emellanåt fikar och tar selfies tillsammans. Inlägg där den ena efter den andra försäkrar sina följare om att hon visst är en god syster, varvas med inlägg om att den andra sviker den kollektiva kampen och systerskapet.

Att kollektiv brister sker i hela samhället. Det återkommande problemet är att kollektiv inte har rum för individer, med alla deras behov och förutsättningar. Att denna dysfunktionalitet skulle vara typisk för församlingar där kvinnor dominerar, det är ett återkommande argument bland feminismens patriarkala motståndare. Därför är det befogat för feminister att det känns nedvärderande när kollektivet sviktar, men det gör det inte mindre mänskligt.

Gängvåld är ett utmärkt exempel på hur dåliga män är på att hålla sams.

Överallt där mänskliga interaktioner förekommer, sker friktioner. Människor bråkar. Gängvåld är ett utmärkt exempel på hur dåliga män är på att hålla sams.

I trånga ramar med stränga riktlinjer kolliderar Instagramfeminismen med sitt egna syfte: att upplysa och att ena kvinnor. Att bli upplyst betyder inte att man måste hålla med om allting. Att enas för en gemensam sak betyder att man är enade i det slutgiltiga målet, inte nödvändigtvis om vägen dit.

Med en rigid bild av systerskap, förvandlas systerskapet till en måttstock på hur bra feminist du är. Och är du inte nog bra blir du utkastad. Tanken på att flera kamper kan föras parallellt och isär, ja till och med oberoende, från varandra, är främmande.

I dagens Instagramfeminism har man förlorat kampen till förmån för en kollektiv konsensusprincip. Men alla får inte plats på stigen mot det enade målet och för att sänka ett helt patriarkat krävs ett flerfrontskrig. När samhället ska förändras bör det vara erfarenheter och slagkraft, inte principer, som förenar oss.

Annons