Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Amandah Andersson: Engagera dig hela vägen in i väggen

Ur skvalpet efter den stora #Metoo-vågen under hösten 2017, har diverse engagemang i ett antal olika former, fötts. Från flera profiler på sociala medier skallar det kristallklara budskapet: "Engagera er!". Med det gemensamma målet att en gång för alla sätta stopp för sexuellt våld, drivna av kraften att nu, nu, nu har vi fått nog, engagerar sig allra främst kvinnor.

Anmäl text- och faktafel

Sverige har en stolt tradition av ideellt engagemang i alla möjliga samhällsgrenar långt innan hösten 2017. Då sociala medier gör opinionsbildning lättare och gränserna lägre till att tycka till om någonting, är det lätt att engagera sig. Via större opinionsbildande plattformar uppmanas vi till att "läsa på", som ofta går att översätta till att följa en viss persons konto där ett specifikt perspektiv delas, vilket ofta är väldigt gripande och såklart lärorikt. Ibland föreslås någon bok.

Vår tid är nu. Tiden då drivna kvinnor tar plats och vägrar backa är här. Vi knyter blusen på torget och vår näve i luften.

Att påstå att ideellt samhällsengagemang hänvisats till ett uppkopplat läge, skulle vara att ljuga. Det bildas föreningar, volontärarbetas, arrangeras möten och demonstrationer. Namnlistor skrivs under och artiklar publiceras. Om inte i just frågor som direkt berör #metoo, finns det flera andra alternativ som präglar vår samtids största samhällsfrågor, som integration eller klimat.

Ja, vi ska engagera oss. Agera. Bli pålästa, upplysta. Här ska patriarkatet vältas, en gång för alla. Hand i hand, för systerskapet. Höj din röst, våga prata, vägra vara tyst. Vila gör vi imorgon, kanske. Sen, i alla fall. Vår tid är nu. Tiden då drivna kvinnor tar plats och vägrar backa, är här. Vi knyter blusen på torget och näven i luften.

Antalet sjukskrivningar för stress har ökat enormt under de senaste åren. Värst är det bland gruppen kvinnor 25-29 år. Från 2011 sjukskrivs 370 procent fler kvinnor till följd av stressrelaterad ohälsa inom denna kategori, där många nödvändigtvis inte är familjepusslande småbarnsmödrar, som annars är en stressutsatt grupp.

Jag känner många kvinnor, utan barn, som går kvällskurser för att volontärarbeta på både kvinnojourer och kvällskurser i svenska för nyanlända, som engagerar sig i föreningsstyrelser, som läser det ena upplysande verket efter det andra, som följer alla undervisande konton. Omkring mig sprudlar engagemanget, samtidigt som tiden för vänner och familj blir mindre, studierna lider eftersom hjärnan inte kan processa den tankeverksamheten. Men engagemanget kan inte vänta. Ingen är fri förrän alla är fria. Hela vägen, in i väggen. I den engagerade miljöns kretslopp snubblar vi på oss själva, på varandra, och då lusten för precis allting till sist tar slut slungas vi rakt in i väggen.

I vår samtids kollektiva jävlar anamma har individen försvunnit. Inget patriarkat kommer att vältas av sönderstressade soldater. Att uppdatera sig om dagens diskussioner och diverse inspel på sociala medier det sista man gör innan man släcker lampan, är ingen återhämtning. När alla omkring oss är likadana, tar pressen aldrig en paus och vi kvävs i uppstötningar av stress och ångest över att aldrig vara tillräckliga. Då har jag inte ens funderat på pressen om att bibehålla gymnasiets midjemått alternativt försöka bli sams med det faktum att det inte går, utnyttja den där influencerns rabattkod på kliniken för att fylla ut de permanenta påsarna under ögonen, och komma ihåg varför vi ska ge fan i gluten.

I stressens avgrund kommer alla att förlora och ingen kommer orka vara förbannad – och vi behöver orka det.

För systerskapets skull, måste vi stressa av. Våga vägra det ekologiska äppelmoset och inte vara så upplysta om allt. När ledande opinionsbildare uppmanar till något annat, i systerskapets namn, riskerar effekten att bli stjälpande om den upprätthåller en kultur som fäller oss på vägen. Den feministiska vågen är inte ansvarig för detta ohållbara mönster, men unga kvinnors stress är en feministisk fråga. När vi står för en enorm kraftsamling, är det av vårt intresse att bevara kraften – den är för dyr för att stressas bort.

Hållbarhet måste integreras i jämställdhetsmarschen. Annars blir vår enda kollektiva gärning en gemensam krasch, in i väggen, för att sedan i sann Thelma och Louise-anda kroka arm över stupkanten. I stressens avgrund kommer alla att förlora och ingen kommer orka vara förbannad – och vi behöver orka det.