Replik till chefsjuristen för Villaägarnas riksförbund, Ulf Stenberg, som riktade kritik mot vindkraftsutredningen förslag om en takregel (LT, 7 september).

Ulf Stenberg beskriver i sin artikel själva förslaget på ett tak för intäktsdelningen i huvudsak korrekt. Däremot gör han väsentligt andra antaganden och beräkningar än vad utredningen gjorde. Det gör att taket framstår som mycket mer betydelsefullt än vad utredningen bedömt att det blir. Syftet med detta svar är att beskriva dessa skillnader, inte att gå i polemik med Ulf Stenberg om lämpligheten i att ha ett tak på intäktsdelningen.

Utredningens förslag på intäktsdelning ger den som äger ett bostadshus nära en ny landbaserad vindkraftspark rätt till en årlig ersättning från parken. Hur stor ersättningen blir, beror på hur långt avståndet till parken är och på marknadsvärdet av den producerade elen (det vill säga på hur högt elpriset är).

Som Ulf Stenberg beskriver har förslaget ett tak på två procent av marknadsvärdet av den aktuella vindkraftsparkens producerade el. Om den totala intäktsdelningen blir högre än så, justeras alla närboendes intäktsdelning proportionellt, så att totalkostnaden för parken stannar på två procent.

Det är inte självklart att systemet måste ha ett sådant tak. Taket är en avvägning som utredningen gjorde. Syftet var att intäktsdelningen inte ska slå ut lönsamheten (och därmed omöjliggöra) viktiga parker främst i södra Sverige, där fler människor bor men där behovet av tillkommande elproduktion – i vart fall just nu – också är som störst.

Utredningen föreslår även att ersättning ska kunna gå till lokalsamhället och förordar en ersättning till kommunen. Noteras kan att samma tak finns på Danmarks motsvarande system – VE-bonus.

I Ulf Stenbergs beräkning blir maximal intäktsdelning för ett hus 10 000 kronor. Ersättningen slår i taket och börjar justeras ned redan efter åtta närboende, och är mer än halverad vid 20 närboende. Vi har inte gått igenom exakt hur Ulf Stenberg räknat, men utredningens egna analyser ger en väsentligt annan bedömning av takets betydelse.

Utredningen gjorde en dataanalys, där förslaget tillämpades på de 58 parker som fanns inlagda i Vindbrukskollen som “ej uppförda” samt samkördes med fastighetsinformation från Lantmäteriet. Taket aktiverades endast för tio procent av dessa parker. Ett viktigt skäl till att inte fler vindkraftsparker slagit i taket, är att de flesta hus som berättigar till intäktsdelning ligger längst ut i den radie inom vilken intäktsdelning erhålls.

Ju närmare parken som husen ligger, desto färre hus behövs alltså för att totalkostnaden ska slå i taket. I utredningens dataanalys skulle parkerna i södra Sverige (elområde 3 och 4) i genomsnitt berättiga totalt 63 hus till intäktsdelning. Av dessa låg i snitt bara två hus inom fyra gånger ett vindkraftverks totalhöjd (alltså inom 1 000 meter, om det närmaste verket är 250 meter högt). Resten låg längre bort.

I Ulf Stenbergs beräkning antas i stället samtliga hus som erhåller intäktsdelning ligga på fyra gånger totalhöjden (1 000 meters) avstånd från vindkraftverket. Det vill säga, alla hus antas vara Hus A. Med ett sådant antagande, som sägs vara gjort ”för enkelhets skull”, får taket en mycket kraftfullare effekt än vad utredningens data pekar på.

Mattias Schain

huvudsekreterare i incitamentsutredningen Värdet av vinden

Erik Lundin

doktor i nationalekonomi