Till årsskiftet lägger Salems kommun ner sin nattis-verksamhet. Det innebär i praktiken att föräldrarna till elva barn kommer förlora en viktig pusselbit i sina liv.

Ann Gutierrez är en av dem. Hon kom till Sverige för åtta år sedan och har sedan dess pluggat svenska för att utöka sitt ordförråd, samtidigt som hon jobbat kvällar och nätter inom äldreomsorgen – och tagit hand om sin i dag sju år gamla son.

Till hösten har hon förhoppningar om att komma in på lärarutbildningen, för att bli spansklärare. Samtidigt ekar samma fråga i hennes huvud:

– Jag tänker hela tiden: hur ska jag lösa det? Ann, hur ska du lösa det?

Oron började gnaga för ett par månader sedan, när hon fick besked om att den dispens hon hittills varit beviljad – som låter Erik stanna kvar på nattis fram till halv åtta i stället för halv sju på morgonen – skulle dras in.

– Det fick jag veta med två veckors varsel, från personalen på nattis. Jag visste inte hur jag skulle lösa det, eftersom mina nattpass slutar tio över sju.

Hittills har hon fått behålla dispensen temporärt. Men nu känns den eventuella indragningen som en droppe i havet jämfört med det nedläggningsbeslut som klubbades den 9 maj.

– Jag hade redan ångest. Men nu kan jag knappt sova. Jag ligger bara och gråter. Jag vet inte hur jag ska lösa det här, säger hon och konstaterar:

– Vi som har våra barn på nattis, vi har inte valt det för att det är kul. Vi gör det för att vi inte har någon annan möjlighet. Min son sover bara där när jag inte kan lösa det på något annat sätt. Det är som mest sex dagar i månaden.

Ann Gutierrez har pratat med vänner och grannar, som frågar om hon inte kan börja jobba dagtid i stället. Men svaret är nej.

– Under mina åtta år inom sjukvården har jag inte träffat en enda person som bara jobbar dagtid. Det finns inte. Och om jag skulle välja att bara jobba mina dagspass skulle jag inte ha råd att överleva.

Att byta yrke är inte heller ett alternativ. Sjukvården är den enda arbetslivserfarenhet hon har. Det är därför hon sett fram emot att äntligen kunna skaffa en universitetsutbildning.

– Nu stänger de mina möjligheter. De förstör för barnfamiljer som redan kämpar. Jag kommer aldrig kunna göra något annat. Och utan nattis kan jag inte ens vara undersköterska, för att jag är ensamstående mamma.

Hon ser ner i bordet.

– Jag pluggar, jag jobbar, jag är mamma. Jag gör allting rätt. Jag sitter inte hemma med fötterna på bordet. Jag förstår inte, vad är det de vill? Att jag ska bli arbetslös och leva på bidrag?

– Jag har jobbat sen jag var 16. Jag har aldrig bett Sverige om någonting. Ingenting, annat än att få jobba och studera. Om jag blir arbetslös kommer jag gå in i väggen.

Det är med tårar i ögonen hon fortsätter:

– Erik är så stolt över mig. Han tycker att jag är en superhjälte, som orkar så mycket. Och jag vill att han ska fortsätta vara stolt över mig.

Är du inte redan prenumerant och vill läsa mer kan du ta del av vårt nykundserbjudande. Provläs gratis i 2 mån på lt.se/kmprovlas. Ingen bindningstid, avsluta när du vill.