Nu är det dags igen. På måndag kommer Ulf Kristerssons regering att presentera vårbudgeten, sin andra budget. I debuten – höstbudgeten – var det mycket som väckte frågor kring dess inriktning. Är detta ett socialdemokratiskt eller borgerligt styre? För däri låg den förhöjda a-kassan och de höga bidragen som Socialdemokraterna stod i spetsen för kvar. De höga skatterna likaså.

Det är anmärkningsvärt att regeringen har antagit en socialdemokratisk politik trots att miljoner människor röstade för en liberalare politik. Därför hoppas vi att vårbudgeten kommer att fokusera på reformer som ökar välståndet och vidgar livschanser, i stället för att spendera skattepengar på olika välgörenhetsprojekt.

I höstbudgeten sköt regeringen till sex miljarder kronor extra till kommunerna (vilka i stället borde effektivisera sina verksamheter). Grundproblemet är att den politiska apparaten (läs: det offentliga) har tagit alldeles för stort utrymme de gångna åren utan tydligt definierade gränser. Man har ofta velat göra mycket men i praktiken klarat för lite. Det har exempelvis byggts få bostäder på grund av politiker som sätter hinder i vägen.

Höga skatter i kombination med generösa bidragssystem minskar incitamenten att arbeta. Höga ingångslöner och barriärer släpper inte in i människor på arbetsmarknaden. De gångna åren har Sverige även haft en svag produktivitetstillväxt och obalans mellan yrkesutbildningar och högskoleutbildningar. De som påverkas mest av detta är de med de minsta resurserna – vilka varken får det offentligas hjälp eller den frihet man behöver för att självständigt kunna forma sitt liv. Resultatet blir ett slags ingenmansland.

Visst, det är svåra ekonomiska tider, men lägre skatt på sparande eller arbete driver inte inflationen. Erfarenheterna från början av 1990-talet visar tydligt att Bildtregeringen framgångsrikt hanterade svåra ekonomiska kriser och samtidigt presenterade långsiktiga reformer. Kanske skulle Carl Bildt (M) kunna konsultera regeringen och därigenom främja en liknande framgång i dag? Ty det är uppenbart att reformer – ingredienser i den politiska gestaltningen av medborgarnas framtid – i dag behövs mer än någonsin.

Dagens tillstånd i politiken och samhället påminner om den som Bildt stod inför på 90-talet med ett folkhems-Sverige som höll på att slås i spillror. Gudskelov trillade polletten ner och människor insåg att socialdemokratisk politik leder till stagnation – alltså lågt resursutnyttjande, hög arbetslöshet och höga prisstegringar – till följd av fackföreningar, väldig offentlig sektor och ett högt skattetryck. Men till skillnad från Bildtregeringen har dagens M-ledda regering inte prioriterat reformer tillräckligt. Kan Bildt återigen vara med och hjälpa till att forma en frihetlig politik?

Det finns dock en nyttig fördel med allt detta – situationen påminner oss om vad som utgör borgerlighetens kärna. Det är att forma en frihetlig politik men också kunna våga utmana väljarna om vilket land Sverige borde vara. Var går statens gränser och hur mycket statliga inblandningar kan vi ha innan det blir ett hot mot vår frihet snarare än en garant för den?

Till regeringens försvar går det visserligen framåt. Tidöavtalet innehåller goda lösningar på många av verklighetens problem – men ytterligare ansträngningar krävs fortfarande.

Reformer som förnyar, förändrar, och förbättrar saker till det bättre inom alla väsentliga områden i hederligt folks vardag.

Rolan Jusupov

skribent och vice ordförande Fria moderata studentföreningen Stockholm