När rallarna byggde järnvägen genom Hölö, vid förra sekelskiftet, ville man ha en egen butik i närheten av arbetsplatsen. Lida Säteri upplät ett rum till detta i den statarlänga som hörde till gården.

Själv bor jag på Hammarstugan, där statarlängan låg en gång. En man, född 1912, uppvuxen i denna statarlänga passerade en sommardag. Han hade egna minnen av den lilla, kooperativa butiken. Han vittnade om vilken naturlig mötesplats detta blev, inte bara för rallarna.

Statarlängan är riven sedan länge, men stenmuren finns kvar.

Den nuvarande Coop-butiken är en i raden av lanthandlare och konsumbutiker som funnits här i trakten. En handelsplats, aldrig så liten, blir en naturlig mötesplats där ortens invånare känner sig hemma. Det blir en trygghet i detta, inte minst för oss pensionärer. Ett vanemönster med regelbundna besök i butiken och med personal som ser till att vi blir uppmärksammade och blir bemötta på bästa sätt. Möten med trevlig och kunnig personal. Tjänstvilliga på ett sätt som man sällan, eller aldrig, möter i de stora varuhusen. Gäller det att klättra på stegar eller krypa på knä för att hitta en för tillfället önskad konservburk, är det ingen som tvekar.

Jag frågar föreståndaren, Kicki, med 25 år i yrket: ”Vad kommer att hända med butiken i framtiden?”

Kicki: ”Vi tänker inte ge upp. Vi jobbar på och det pratas till och med om att det ska byggas nytt, med ny butikslokal.”

Det var fint att höra, speciellt för oss pensionärer som är beroende av en närbutik när förmågan att köra bil avtar.

Lenny Clarhäll

Hammarstugan, Hölö