I dag är det 20 år sedan raketerna och missilerna började falla över Bagdad. Två decennier har gått sedan USA och Storbritannien inledde sin invasion av Irak.

En dag som denna tål det att påminna om det uppskruvade tonläget och den krigshets som banade väg för invasionen. Det finns en tydlig startpunkt för när upptrappningen började: terrorattacken 11 september 2001, då flygplan kraschade in i World trade center i New York och ytterligare ett par platser.

USA sökte hämnd. Med stort H.

President George W Bush förklarade ett globalt krig mot terrorismen – och inom kort fanns främst två utpekade måltavlor.

Den ena var al-Qaida under Usama bin Ladin, som hade sin bas i det av talibanerna styrda Afghanistan (i oktober 2001 inledde USA-koalitionen sin attack på Afghanistan och man lämnade landet 2021, 20 år senare – och nu är talibanerna åter vid makten).

Den andra var Iraks diktator Saddam Hussein. USA hävdade att Hussein hade samröre med al-Qaida. Men för att legitimera en attack drev USA tesen att Irak var på väg att framställa kärnvapen. FN:s inspektörer under ledning av svensken Hans Blix reste runt i Irak utan att finna några spår av massförstörelsevapen. Det var irriterande för Vita huset, men det fick inte George W Bush att besinna sig. USA hade bestämt sig för krig, och hade Storbritannien med sig.

Den 20 mars 2003 inleddes den USA-ledda attacken på Irak – och vi kan exemplifiera hur stämningen var med vad USA:s dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld sade i samband med krigsutbrottet: ”Det som följer kommer inte att bli en upprepning av någon annan konflikt. Den kommer att vara av en kraft, omfattning och skala bortom det som förekommit tidigare”.

Uttalandet var skrämmande då – nu är det rent äckligt.

Det tog några veckor för invasionsstyrkorna att avsätta den irakiska regimen och ta kontroll över landet. Det hjälpte till att stridsmoralen på motståndarsidan var låg, merparten av soldaterna i den irakiska armén var inte alls sugna på att slåss för diktaturen under Saddam Hussein.

Så långt var insatsen lyckosam. Få, om ens någon, sörjde att diktatorn tvingades bort. Men därefter gick mycket snett. Några spår av massförstörelsevapen hittades inte, kopplingen mellan Hussein och islamistisk terrorism kunde inte styrkas – sådant som skulle legitimera attacken.

Sedan kom avslöjanden om hur invasionsstyrkorna behandlade irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset. Bilder på tortyr och förnedring skakade världen. Vad är ondska om det är ”de goda” som beter sig så här?

Det bestående intrycket i efterhand är också att väldigt få tankar hade tänkts på vad som skulle ske med Irak efter Saddam Hussein – och hur detta skulle ske.

Som föreställningen att det bara skulle vara att införa någon form av västerländsk demokrati för att ersätta den gamla ordningen. Utan att reflektera över lokala traditioner och kulturer. En dyrköpt lärdom är att den typen av förändringar måste vara förankrad och ha ett grundmurat stöd hos lokalbefolkningen.

Irakinsatsen har förändrat världen. Den har blivit sinnebilden för hur försök att ersätta auktoritära regimer med demokratiska system riskerar att leda till splittring, sekterism, fundamentalism och kaos. Risken är att det nya blir ännu värre än det gamla. Islamiska statens kalifat uppstod i kölvattnet av kriget i Irak.

Redan 2006 sade Madeleine Albright, USA:s dåvarande utrikesminister, att ”Jag hoppas att jag har fel, men jag är rädd att Irak kommer att bli den största katastrofen i amerikansk utrikespolitik – värre än Vietnam. Inte i antalet som dog, utan för dess oavsiktliga konsekvenser och dess spridning över hela regionen.”

Över 100 000 människor har dött på grund av kriget. Det har också haft en stark påverkan långt utanför Iraks gränser. Inte minst vad gäller migrationen. Antalet invånare i Sverige som är födda i Mosul, Bagdad, Kirkuk, Basra eller andra städer i Irak har tredubblats på dessa 20 år och de utgör nu cirka 150 000.

Vid krigsutbrottet var nästan 1 800 Södertäljebor födda i Irak. Vid det senaste årsskiftet hade antalet stigit till 8 361. Irak är numera det näst vanligaste födelselandet i Södertälje, efter dem födda i Sverige och före dem födda i Syrien. Och den inflyttningen har en omedelbar koppling till kriget. Minns hur Södertäljes tidigare kommunstyrelseordförande Anders Lago (S) i ett tal i kongressen i Washington påpekade att ”min lilla stad har ensam tagit emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans” sedan kriget startade.

Det var på våren 2008 – då hade fem år gått sedan invasionen. I dag har det gått 20.