I dag ser vi hur gängvåld och narkotikaförsäljning breder ut sig. I media får vi ofta veta att inblandade personer är kända av polisen. Och ändå är det svårt att hitta tillräckliga bevis och lagföra ofta unga personer.

Att de är kända innebär att de har gripits för mindre brott, stölder, misshandel, narkotika- och vapeninnehav med mera. De har betalat böter eller suttit i häkte några månader och ofta släppts fria i brist på tunga bevis.

I äldre tider hade det svenska rättsväsendet koll på sådana personer genom lagen om lösdriveri. Den som inte kunde försörja sig på ett hederligt sätt och som störde samhällsordningen kunde omhändertas och sättas i militärtjänst eller straffarbete på speciella anstalter. Lösdriverilagen ändrades 1965 till lagen om samhällsfarlig asocialitet. Men få personer dömdes och lagen togs bort 1981.

I dag ser situationen annorlunda ut. Vi har en galopperande våldsspiral och samtidigt har polisen trubbiga verktyg för att komma åt de skyldiga. Mitt förslag är att återinföra lagen om samhällsfarlig asocialitet och basera den på antalet småbrott som de "kända" personerna har utfört. Efter exempelvis tio registrerade brott ska den skyldige kunna dömas till en modern form av arbetsläger.

Låt oss kalla det för samhällstjänst under övervakning under förslagsvis två år. Det skulle kunna vara städning i statens skogar och längs kusterna. Snöröjning. I förlängningen mera avancerade uppgifter som trädplantering, uppsättning av stängsel och staket, insamling av råmaterial till biogastillverkning med mera. Inledningsvis bör verksamheten ske på okänd ort med kontaktförbud och eventuellt med fotboja.

På så sätt skulle polisen kunna få bort de "asociala" individerna från gator och torg utan för höga beviskrav.

Didrik Wachenfeldt