52 omgångar är, äntligen, över. Till och med SSK-backen Viktor Lang medgav i en intervju med LT-sporten att det kan bli lite tradigt med grundserien till slut och det håller jag verkligen med om.

Det finns inte längre något utrymme för en dålig dag på jobbet, hela säsonger, målsättningar och ekonomiska kalkyler står på spel. Skillnaden mellan fiasko och succé, ångest och party blir försvinnande liten.

Det brukar också sägas att korten blandas om på nytt och att grundseriens resultat försvinner ut genom fönstret.8 SSK får verkligen hoppas att den klyschan stämmer.

1–3 i matcher, 9–14 i målskillnad, stort underläge i skottstatistiken och matchbilder som många SSK-are nog drömmer mardrömmar om, så har det sett ut i grundserien.

Nu var det upp till SSK att stänga kapitlet om grundserien och skriva en ny saga.

Men till en början såg det mest ut som ett plagiat.

På slutspelsvis small det rejält i matchinledningen. Båda lagen ville sätta sig i respekt och fokuserade mer på att jaga motståndare än pucken. Men när den första slutspelsövertaggningen hade lagt sig och det var dags att spela hockey var det hemmalaget som gjorde det bäst.

MIK är ett ruskigt samspelt lag. De hittade varandra i uppspelen och det såg ut som att de hade en tanke bakom varje passning. Utan puck höll Mora ihop det och gjorde det trångt och svårt för Södertälje att ta sig framåt med pucken.

Men det var ett individuellt misstag som skulle bryta dödläget. Efter ett långt byte i egen zon skulle en trött Daniel Norbe lägga undan pucken, men missade totalt. Anton Heikkinen snappade upp den lösa pucken, trampade iväg och skickade in 1–0 bakom en skymd Nikita Tolopilo.

Ett lite osammanhängande SSK försökte sedan jobba sig in i matchen, men blev sönderplockat av superstabila Mora.

Jacob Dahlström bjöd hemmalaget på ett powerplay efter att i hög fart kört på MIK-målvakten Andreas Ljunggren.

Det utnyttjade Mora på bästa sätt, man rullade upp SSK på handbollsvis och sedan kunde, såklart, Anton Heikkinen göra sitt andra mål för kvällen.

Mardömsperioden följdes sedan upp av en lika skräckinjagande inledning på den andra perioden. Efter drygt en minut stötte Axel Sundberg in ett, lite turligt, förödande 3–0-mål efter en fin omställning av de röda. Därefter rann det på och 4–0 kändes logiskt och Södertälje var på väg mot ett haveri till slutspelsmatch.

Filiph Engsunds 4–1 var ett fint hockeymål med rejält förarbete av Viktor Liljegren och Nikola Paisic. Och visst spottade SSK upp sig efter reduceringen och skapade tryck mot bortamålet.

Den sista perioden såg mest ut att bli en transportsträcka där det verkade som att båda lagen redan hade tankarna på match två. Men så tände Nikola Pasic ett litet hopp för Södertälje. Efter ett fint spel i numerärt överläge skickade han in 4–2-reduceringen.

Mirakelvändningen uteblev dock, ett hypereffektivt och ramstarkt Mora vann rättvist i Smidjegrav arena. SSK:s usla förstaperiod grusade segerchanserna i match ett, där och då såg Södertälje ut att vara precis så långt efter som de har varit i grundserien.

Men i den tredje perioden grävde ändå bortalaget djupt och hittade någonting. Man fortsatte att trumma på, skapade chanser och spelade sig, efter sju sorger och åtta bedrövelser, till ett bra numerärt överläge som de gjorde mål på.

Det är något att hålla fast vid som de kan ta med sig in i uppladdningen inför måndagens returmöte. Det är inte mycket, det är ett litet ljus i en annars ganska mörk kväll vid Siljans strand. Men det är i alla fall något och SSK:s stora utmaning blir att omvandla det till något som kan bryta den dystra trenden laget har mot MIK.