Svar till Stefan Wikströms insändare ”Skönhetsideal – för vem?” (LT, 13 mars).
Vid Inre Maren satte dåtidens beslutsfattare bilen på piedestal och erbjöd frikostigt de parkerade plåtlådorna den absolut finaste utsikten över vattnet. Inte nog med det, den känsliga platsen begåvades med en garageinfart, försäljning och reparation av sedan länge insomnade engelska bilmärken och som kronan på verket – en bensinstation. Nu är tiden kommen att låta bilarna göra sorti och människorna entré i centrums bästa läge.
Annons
Annons
Ur den nyss rivna betongsarkofagen kommer ett landmärke att resa sig, ett hotell med ett efterlängtat tillskott av rum, flera restauranger och mötesplatser för både Södertäljebor och besökare. Marenplan och Lotsudden rustas samtidigt upp till sköna, gröna torg och parker för rekreation och upplevelser.
Miljonprogrammet uppfördes mellan 1965 och 1975 och skulle råda bot på dåtidens bostadsbrist. Lägenheterna standardiserades och köken blev rationella efter ingående ergonomiska studier. Rationella blev också byggmetoderna, där husblockens placering i till exempel Hovsjö anpassades strikt efter kranarnas manöverutrymme.
Vad som är god eller mindre god arkitektur är ytterst en smaksak.
Material med hög kvalitet kunde dock inte skyla den många gånger torftiga estetiken. Och vad som är mest ändamålsenligt, dåtidens rum eller dagens öppna planlösningar, ligger nog främst i betraktarens ögon. Vad som är god eller mindre god arkitektur är ytterst en smaksak.
Apropå Marenhotellet, när arbetet inleddes togs tre parallella arkitektskisser fram och jag menar att slutresultatet får en ”stil”, som både är modern och tar hänsyn till omgivande bebyggelse från skilda epoker, till exempel Castorhuset (1929) och varuhuset Kringlan (1965). Samråd och medborgardialog är numera hygienfaktorer i samband olika utvecklingsprojekt och den förestående omdaningen av Lunakvarteret kommer att bli föremål för en bred arkitekttävling.
Mats Siljebrand (KD)
andre vice ordförande, stadsbyggnadsnämnden