Det är bråda dagar för Alexander Ojanne (S), född Lindholm. Social- och trygghetsborgarrådet tar emot i stadshuset, i ett Stockholm som vid tiden för mötet härjas av sprängningar och skjutningar.

Han är en kvart sen till LT:s möte men skippar lunchen, trots att pressekreteraren försöker köpa honom en macka eller sallad att ta på språng.

– Det är mycket nu, med allt som händer. Men på sikt är mitt mål att ställa om stadens arbete från reaktivt, som ordningsvakter i en förort som drabbats av något, till att jobba mer proaktivt och se till att nya unga inte dras in i kriminalitet, säger han.

Men vi tar och backar bandet lite för att förstå hur han hamnade i den politiska hetluften i huvudstaden.

Alexander Lindholm föddes 1986 i Fornhöjden. När han var sex år skilde sig föräldrarna, mamma flyttade till Bårstabergen och pappa bodde i Hovsjö och Saltskog. Han gick på Blombackaskolan, mitt emellan.

– Jag var inte den lugnaste i skolan. Jag kunde skriva alla rätt på provet men gillade att provocera personalen. Det är inget jag är stolt över, men det var så då, säger han.

Det stor intresset var hockey, något som fortfarande lever kvar. Han är Djurgårdsfan och går på många matcher samt spelar själv i division fem. Som barn var det Scaniarinken samt landhockey på en asfalterad yta i Bårstabergen som gällde.

– Vi var samma kompisar som umgicks i skolan och spelade hockey. Jag började i Spaif och hamnade sedan i SSK där jag stannade till A-juniorerna, det som är J20 idag. Vissa dagar tränade vi både morgon och kväll, buss 760 och 761 var mina bästa vänner, säger han med ett leende.

Alexander kom in på hockeygymnasiet men en vecka före skolstart ångrade han sig.

– Jag insåg att jag inte kunde bli hockeyproffs, så jag behövde något annat. Dessutom började jag bli lite less på hockeykompisarna, det var mycket rasistiskt tugg i korridorerna och omklädningsrummet.

Han ringde Täljegymnasiet och frågade om det fanns någon plats kvar trots kort varsel. Svaret blev samhällsprogrammet med kulturinriktning, med ämnen som religion, historia, litteratur och konstvetenskap.

– Det blev bra, jag har fortfarande flera polare från den tiden som jag hänger med.

I övrigt beskriver Alexander sin uppväxt som trygg med kärleksfulla föräldrar, även om de inte hade det så bra ekonomiskt.

– Jag tror att det format mig. När jag var 12–13 år hittade jag punken som jag tyckte satte ord på det jag kände, en klasskampskänsla där alla inte hade samma förutsättningar. Då förstod jag också att mitt hjärta låg på vänsterkanten, men jag hade ingen tanke på att bli politiker då, utan kunde tvärtom förakta dem. Jag provade olika inriktningar, som anarkist, maoist, leninist men aldrig partipolitik.

Han hade alltid haft ett historieintresse och under gymnasietiden ändrades det från Karl den tolfte till arbetarklassens historia.

Tre av hans fyra barn är döpta efter framstående profiler: Hjalmar (Branting, statsminister på 1920-talet), Tage (Erlander, statsminister 1946-1969) och Alina (Jägerstedt, det enda kvinnliga ombudet när det socialdemokratiska partiet bildades år 1889, och sedan ombud för Tobaksarbetarförbundet).

Det fjärde barnet heter Lovis efter Ronja Rövardotters mamma ”Nej, det är inte politiskt, men hon var också en stark kvinna”.

Hur fick du din fru att gå med på det här?

– Hon var också fackligt aktiv, det var så vi möttes, så vi hade tuffa förhandlingar hemma. Som du märkt har jag inte kvar mitt efternamn, säger Alexander och flinar brett.

Efter studenten började Alexander studera historia vid Uppsala universitet och jobbade extra på Alcro Beckers i Nykvarn. Planen då var att bli professor i historia.

– När jag pluggat ett år mådde jag inte så bra utan ville göra något annat. Det här var 2006 när högkonjunkturen var på topp. Jag skrev en ansökan och delade ut den i tio butiker på gågatan i Södertälje och fick tre jobb.

Han spelade ut de olika butikerna mot varandra och trissade upp den föreslagna lönen lite och började jobba i Telias butik vid Stora torget. Där blev han snabbt fackligt ombud för Seko, vilket blev början till ett politiskt engagemang.

– Jag tänkte han att är man med i ett arbetarförbund (läs Seko) ska man även vara med i ett parti.

Efter att ha besökt Socialdemokraternas och Vänsterpartiets kanslier och bett om partiprogram läste han på och gjorde sitt val.

– Jag tyckte inte det var så stor skillnad men valde S för att de hade mer facklig samverkan och större chans att påverka.

Han gick med i partiet och fick gå på mötena.

– Jag var rätt radikal och talade mest om vilka fel jag tyckte att de gjorde och var nog allmänt jobbig, säger han med ett snett leende.

Våren 2010 var det årsmöte i LO-sektionen, och Alexander var på plats för Seko. Dåvarande ordförande avgick och Alexander fick frågan om att ta över, svarade ja och blev vald.

– Efter det mötet ringde Anders Lago (S-politiker och dåvarande ordförande i kommunstyrelsen) och sa att den som var ordförande för LO i Södertälje-Nykvarn ska sitta i kommunstyrelsen. Jag svarade att ”det hade jag inte tänkt, jag vill bedriva facklig kamp” men han övertalade mig.

Inför valet samma år sattes Alexanders namn på S-listan till kommunfullmäktige. Han ville ha en plats långt ner, men blev ett av toppnamnen.

Efter valet satt han i både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige samt jobbade fackligt på heltid fram till 2015 när han flyttade till Stockholm, och blev invald i kommunfullmäktige där.

– Jag lärde mig mycket i Södertälje och tyckte att det var ett bra debattklimat. Vi diskuterade mycket och det var pragmatiskt, om exempelvis Moderaterna hade ett bra förslag kunde vi ta till oss det och lösa frågan inför nästa möte.

Hur kom det sig att han flyttade till Stockholm då, kanske ni undrar?

Jo, våren 2014 träffade han Katja, som numer är hans fru. Hon blev gravid nästan på en gång. Efter lite förhandlande paret emellan flyttade hon till Alexanders bostadsrätt i centrala Södertälje med utsikt över kanalen.

– Men hon trivdes inte utan ville tillbaka till Stockholm. Och jag kan inte förhandla med min fru när hon är gravid, så jag fick ta det.

Efter flytten till Stockholm och med en bebis på väg tänkte Alexander lägga politiken på hyllan eftersom han var lite less. Men att gå tillbaka till Teliabutiken kändes inte helt bra eftersom det var mycket helgjobb, sena kvällar och inte så bra betalt.

Så när frågan kom om att bli facklig förhandlingsombudsman på Seko med huvudkontor i Solna var det lätt att säga ja.

Efter valet 2018 blev han gruppledare för S i Stockholms stad i idrottsnämnden. Februari 2022 kom han in som ersättare i riksdagen och placerades i konstitutionsutskottet, där han bland annat var involverad i granskningen av regeringen och drev frågan om att avskaffa karrensavdraget.

Inför valet 2022 föreslogs han som en kandidat till att bli borgarråd. Efter valet stod det klart att han blev social- och trygghetsborgarråd.

– Det är väldigt många frågor inom mitt område. Just nu tittar vi bland annat på om kommunen ska ha egna HVB-hem eftersom de privata har flera brister. Vi arbetar även med hemlöshet, våld i nära relationer, unga i kriminalitet, LSS, missbruk och beroende, familjerättsliga frågor och ekonomiskt bistånd. Det är tur jag har en bra stab med många kunniga experter runt mig, säger Alexander.

Hur förhåller du dig till alla förslag på lösningar som dyker upp om de här frågorna nu?

– Jag försöker akta mig för att reagera på alla utspel utan vill bolla med expertisen och sedan göra en egen analys. Mitt uppdrag är ju att göra det bästa för Stockholmarna, och det är inte säkert att de lösningar som är bäst här funkar i exempelvis Södertälje eller tvärtom.

Södertälje är fortfarande hemma ”Jag vill komma tillbaka en dag och bli pensionär där”. Sommartid är han gärna i kolonistugan på Kiholmen i Södertälje ”Jag kan sakna att gå på gågatan, där träffar man alltid någon man känner”.

Fritiden ägnas mest åt familjen med de fyra barnen. Men någon strategi för livspusslet har han inte.

– Jag försöker att lämna på förskolan för jag hinner aldrig hämta, det blir ofta långa arbetsdagar. På torsdagar försöker jag sluta tidigt för att följa med äldsta grabben till hockeyträning.

Hemma då, vem gör vad?

– Min fru kommer från hotell- och restaurangbranschen och gillar att laga mat men inte att diska, så det är min uppgift. Annars har vi inte några rutiner eller fasta ansvarsområden hemma, vi bara löser det som ska göras.

Tiden går mot sitt slut, det är dags för fotografering innan nästa uppdrag väntar. Men Alexander Ojanne tar sig ändå tid för en snabbguidning runt stadshuset först.