Jag har tidigare skrivit om hur två av mina barnbarn behandlas av kommunen avseende skolskjuts. Texten var ursprungligen endast avsedd för Facebook, men jag valde att även skicka den till LT där den sattes in som en debattartikel. Artikeln fick mycket positiva tillrop och jag såg fram emot ett genmäle från kommunen. Det uteblev.

Jag bestämde mig då för att försöka gräva lite i ärendet. Jag visste att barnens mamma överklagat till Förvaltningsrätten, så jag började med att kontakta den. Jag fick tala med en kvinna som kände till det aktuella överklagandet, men hennes svar var inte roliga att höra. Hon erkände direkt att beslutet kommer att ta lång tid och att ärendet inte var prioriterat vid rätten. Tråkigt, men hon ska ha cred för att hon var ärlig.

Jag fortsatte därefter med att kontakta kommunens handläggare, den kvinna som jag i min förra artikel kallade för Jenny. Jenny visade sig vara en trevlig kvinna som verkade lyssna aktivt på alla mina argument (jag förstod snabbt att hon hade läst min artikel i LT). Men tyvärr, det var som att tala till en vägg. En trevlig vägg, visst, men omöjlig att forcera. Det enda som kom ut ur samtalet var att jag skulle få tala med hennes chef.

Chefen visade sig också vara mycket trevlig. Hon verkade förstå mina argument, men där tog det slut. Ytterligare en vägg alltså. ”Vi har identifierat de barn som inte har rätt till skolskjuts” och ”föräldraansvaret är störst” med mera. Med hennes resonemang har inget barn rätt till skolskjuts såvida barnet inte är funktionshindrat på något sätt.

Jag försökte tala skattepengar genom att påtala att medborgarna faktiskt betalar skatt för att, till exempel, få skolskjuts för barnen.

Det var då det hände. Chefen utbrast:” Nej, det här har ingenting med ekonomi att göra. Då får du läsa på bättre” Chefen erkände alltså i sittande telefonlur att det inte är en ekonomisk fråga, utan att avstängningen av vissa barn från skolskjuts bygger enbart på lokala bestämmelser. Jag höll på att ramla ur stolen.

I breven som barnens mamma erhållit står följande:

I Jennys brev: ”Er ansökan om skolskjuts med särskild kollektivtrafik mellan Xxxx-vägen, Järna och Vallaskolan avslås med anledning av att den sökta skolskjutsen medför ekonomiska svårigheter för kommunen.”

I chefens brev: ”Er ansökan om ersättning för självskjutsning mellan Xxxx-vägen, Järna och Vallaskolan avslås med anledning av att den sökta skolskjutsen medför ekonomiska svårigheter för kommunen.”

Bägge hänvisar till beslutet som är fattat i enlighet med första stycket 10 kap. 32 § skollagen där det framgår:

”Elever i grundskola med offentlig huvudman har rätt till kostnadsfri skolskjuts från en plats i anslutning till elevens hem till den plats där utbildningen bedrivs och tillbaka, om sådan skjuts behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållanden, elevens funktionsnedsättning eller någon annan särskild omständighet.”

Om det inte är ”ekonomiska svårigheter” som hindrar barnen från att få skolskjuts, vad är det då? Jo, kommunens egna bestämmelser. Det finns ingenting i den texten som hindrar mina barnbarn att få skolskjuts. Jag kan naturligtvis inte tala för övriga, men jag är övertygad om att det finns barn som sitter i samma sits.

Jag försökte närma mig chefen med att tala om den så kallade Barnkonventionen om barnens rättigheter där det bland annat framgår att ”Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.” Då blev chefen ånyo en vägg och talade om för mig att Södertälje kommuns lokala bestämmelser övertrumfar Barnkonventionen.

Det var inte meningsfullt att tala vidare med denna vägg. Jag tackade för samtalet och tänkte att vi oftare måste tala om för dessa byråkrater vilka som är deras arbetsgivare. De är till för oss – inte tvärtom.

Anders Wiberg

farfar