I Sveriges televisions serie Tunna blå linjen, finns en synnerligen vass och blottande akt där några unga brottslingar demaskeras och vips är polisens förebyggande arbete som en skenhelig tom kuliss. De är avslöjade – likt förbannat utförde de brottslig gärning ändå.

Många yngre lever i delvis parallella världar under några få stökiga år. Gränserna är ofta något svajiga och flytande. Det hör dessvärre till för att bli vuxen.

Men nu är det värre än någonsin i vårt land. De är förstås ytterst få som utför all denna djävulskap men avtrycken drabbar oss alla. Ständigt nya sprängningar, det skjuts, de släcker liv. Och polisen går bokstavligen på knäna. Uppklarningsprocenten är vanvettigt låg. Våldet i vårt land tar i anspråk mer och mer resurser, men ändå blir situationen bara giftigare och mer råbarkad för varje år.

För några år sedan hamnade jag på en fest där flera ungdomar satt och hånskrattade åt den svenska polisutövningen. Det var inte hos världens bästa barn kan jag påstå.

Vad det handlar är att Polismyndighetens auktoritet har lösts upp allteftersom, samtidigt som de unga kriminella vinner över så många yngre spänningssökande till sin sida.

Men nu kliver forskningen in och säger att ett minskat partyknarkande skulle inte alls störa gängen (Malmö universitet). Så fel. Klart att det skulle slå mot den in absurdum lukrativa narkotikamarknaden om allt fler såg hur deras egen näsa gödde gängens apostlar. Ska det vara så svårt?

Hur vi än vrider och vänder på sakfrågan bottnar det ändå alltid i hur jag som individ förhåller mig till partyknarkandet. Det är så allomfattande att det är förbi all rimlig vettighet. Och den som hemfaller åt detta, är förstås densamma som också skickar de här enorma penningsummorna till knarkförsäljarna och till baronerna i toppen.

Att påstå något annat är enbart korkat. Börjar inte bruket hos en själv egentligen? Tydligen inte. Är man inte ens ansvarig för det man dyrt betalar för? Uppenbart inte. Hur kan man så lättvindigt skaka av sig obehaget?

Om festknarkarna drog rätt slutsats skulle gängen få det fattigare. Ett litet kliv, men stort inre steg förvisso. Inte tillräckligt men tillräckligt bra ändå.

Anders Hammarlind

fri skribent