Det är en välregisserad föreställning som Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan nu sätter upp. Med Sverige som rekvisita.

Inför det turkiska valet senare i vår gör Erdoğan allt som står i hans makt för att kunna bli omvald. Och receptet för att locka väljare är som så ofta i Turkiet att tala minimalt om egna tillkortakommanden och inrikespolitiska utmaningar – som de ekonomiska problemen och den höga inflationen. I stället spelar han på nationalistiska strängar, där det hotfulla finns i utlandet. Där har Sverige, svensk yttrandefrihet och vår Nato-ansökan nu fått stor betydelse.

Erdoğans propagandaapparat ser Sverige som den perfekta motbilden till allt det som presidenten står för. Han, den starke ledaren, ger inte vika. Erdoğan pekar ut enskilda oppositionella och journalister som terrorister, likaså många som råkar vara kurder. Och han påstår att Sverige blivit ett fäste för terrorister. Listan över människor med turkiskt eller kurdiskt påbrå som lever i Sverige och som Turkiet vill få utlämnade på grumliga grunder blir allt längre. De fri- och rättigheter som gäller i Sverige ger han inget för.

Samtidigt – på tal om utlämningar – har flera ledande gängkriminella som misstänks för brott i Sverige funnit en fristad i Turkiet. Det är välkänt hos svensk polis vilka kriminella som gömmer sig där. Men när Sverige försöker få dessa knarkbaroner och mördare utlämnade, är Turkiet helt ointresserat.

Till allt detta åker offerkoftan ofta på. När någon hängde upp en Erdoğan-docka utanför Stockholms stadshus, när tidningen Flamman anordnade en tävling med satirteckningar av den turkiske presidenten eller när högerpopulister arrangerade koranbränning utanför Turkiets Stockholmsambassad har Erdoğan försökt dra nytta av det – förorättad och kränkt.

Det turkiska agerandet är förutsägbart, de passar väl in i det auktoritära styre som Erdoğan format under sitt presidentskap.

Man kan tycka mycket om det ovanstående – i Sverige får man ju det, tycka fritt. Och Sverige står självklart upp för yttrandefrihet och demokratiska principer, även i tider när vi vill bli medlemmar i en försvarsallians eller när det retar maktens män. Det är så det är. Inom åsiktsfriheten ryms även provokationer, smaklösa eller ej.

Mitt i allt detta, när relationen mellan Sverige och Turkiet på kort tid gått från frostig till djupfryst, visar den syrisk-ortodoxa kyrkan var den står. Tajmingen är exceptionell. I höstas fick biskop Benjamin Atas uppmärksamhet. I sin predikan, under begravningstjänsten för ett av offren till det skjutvapenvåld som skakat Södertälje, lade han skulden för mördandet och gängkriget på den frihet som finns i Sverige: ”Tyvärr, vårt folk lever i dag i frihet – och friheten är mycket farlig när den lämnas till obildat folk. Friheten omvandlas till ett verktyg som är explosivt i händerna på dessa obildade. Vi syrianer måste vara vakna hela tiden.”

För halvannan vecka sedan stod samme Benjamin Atas utanför S:t Afrems kyrka i Geneta när den svarta diplomatbilen rullade in på parkeringen. Besöket filmades. Ur BMW:n steg Turkiets ambassadör Yönet Can Tezel med följe.

Den som å ena sidan besökt turkiska ambassadens hemsida vet att där finns en historiebeskrivning som stolt berättar att det Ottomanska imperiet, sedermera Turkiet, haft representation i Stockholm sedan 1637.

Den som å andra sidan besökt S:t Afrem vet att precis intill parkeringen ligger kyrkans Seyfomonument, till minne av dem som föll offer för folkmordet i Ottomanska riket med början i april 1915. Seyfomonumentet är inte enbart för hågkomst, det är också en tydlig påminnelse om kampen för upprättelse. Inte minst handlar det om att Turkiet ska erkänna Seyfo. För offren och dess efterlevandes skull.

Ofta stannar besökare till en stund innan de fortsätter in i kyrkan. Men inte den turkiske ambassadören. Han skulle inte besväras. Tvärtom, här skulle det fjäskas. I stället fick han höra hedersbetygelser av sina värdar. I mottagningskommittén ingick, vid sidan av biskopen bland andra kyrkostyrelsens nuvarande ordförande Birgitta Kaya och hennes företrädare Robert Halef. Men också Süleyman Akgüç (eller Egoo, ett efternamn som han också använder) från Världsrådet för araméer. Süleyman Akgüç sitter även i styrelsen för den syrianska tv-kanalen Suryoyo sat.

Besöket skedde några dagar efter att Erdoğan-dockan hissats i Stockholm. Till ambassadören och övriga turkiska representanter fördömde Süleyman Akgüç aktionen (fritt översatt): ”Denna aktion gjordes inte bara mot vår president, utan mot hela den turkiska staten och alla medborgare i republiken Turkiet”.

Vår president?

Ambassadören svarade att han beundrar att man ”skyddar värderingarna och länderna de kom ifrån”.

Frågan måste ställas: Varför detta svansande för Turkiet?