Genren ”true crime” har under de senaste åren exploderat med skildringar av verkliga brott. Intresset för genren ökar samtidigt som våldsbrotten i samhället blir allt grövre och jakten på svar om kriminalitetens orsak växer.

Under jul- och nyårsledigheterna slår de flesta rekord i tv-tittande och läsning. Långhelgerna blir för många en chans att varva ned med de senaste böckerna och filmsnackisarna. En av flera populära serier är den av Netflix producerade miniserien om den amerikanska seriemördaren Jeffrey Dahmer.

Dahmer var en ung vit man som mördade, sexuellt utnyttjade (och åt!) minst sjutton män och pojkar mellan 1970- och 90-talet. En stor andel av hans offer var av minoritetsbakgrund, vilket tillförde ytterligare en komplex dimension till det nationella trauma som följde efter hans gripande. Den aktuella serien är en välproducerad inblick i såväl mördarens psykologiska universum som samhällets reaktioner till de ondskefulla gärningarna.

True crime-serien är på många sätt en skrämmande upplevelse. Initialt slås tittarna av de visuella scenerna med bestialiska mord begångna av en våldsam psykopat. Senare uppdagas den kollektiva dimensionen av vad som hänt och inte hänt. Samhällets svar, och inte minst det offentligas ansvar för psykvård, sociala insatser och brottsförebyggande arbete vävs in i alla frågor som berör det dödliga våldet.

Samhällets bearbetning och reaktion till det dödliga våldet är inte bara ett perspektiv som lyfts i serien om Jeffrey Dahmer, tvärtom är det en röd tråd i hela true crime-genren. Våld intresserar ironiskt nog många tittare, särskilt när det inte är fiktivt. Intresset bygger inte på att större delen av befolkningen tycker om våld, snarare bygger intresset på en önskan om att förstå hur ondskan kan existera, trots att vi som samhälle fördömer våldet å det grövsta. Varför skulle så många annars vilja se en detaljerad dramatisering av hur vanliga människor råkar illa ut om och om igen?

True crime ger en ögonblicksbild in i brottens värld och därmed även hur samhället mår. Hur kan enskilda individer bli till mordiska ”monster”? Varför har inte samhället lyckats ta fast brottslingarna tidigare? Hur värderar vi brotten i ett straffvärde och är straffet tillräckligt för de anhöriga? På vilket sätt skulle utbildnings-, vård- och rättsväsendet kunna utvecklas för att förebygga dödligt våld? Hur mycket får det kosta och vem ska betala?

Det är några av de frågor som går som en röd linje genom genren, vare sig det gäller extrema seriemördarfall i USA eller rapporteringen om det eskalerande gängvåldet i Sverige – som i Södertälje.

Genren ger oss också en läxa om att brott visserligen begås av individer, men dess konsekvenser ger ringar på vattnet. Brott mot enskilda blir i förlängningen en politisk fråga där ansvarsutkrävande inte bara riktas mot gärningsmannen, utan mot samhället i stort.

True crime är intressant just för att vi vill förstå vad som driver den destruktiva våldspiralen i samhället. Det är naturligt att vi söker svar på samhällsutvecklingen, antingen hos kulturen eller hos beslutsfattarna. Om fler grova brott ska kunna förebyggas krävs mer kunskap och förståelse till varför brotten ens begås från första början. Fler förebyggande insatser och forskning måste till för att rädda liv.