Jag var på ett hastigt inbokat jobbmöte. Den jag skulle träffa var frustrerad och upprörd och jag bar på liknande känslor, men av motsatta skäl. Vi delade inte alls uppfattning och hade försökt kommunicera på mejl och telefon när vi bestämde oss för att istället träffas, fysiskt, och det omedelbart.

Det blev ett bra möte. När vi skakade hand efteråt bar vi fortfarande på olika uppfattningar om verkligheten. Men orden var inte längre lika hårda och vårt långa samtal resulterade i en större förståelse för våra respektive reaktioner på det inträffade. Vi hade hittat en väg framåt. Den må ha varit smal och bräcklig, men det kändes ändå som att vi båda såg en lite ljusare väg framåt.

Av en händelse, i ett annat jobbsammanhang, träffade jag en person jag aldrig tidigare mött. Det som vanligtvis borde ha varit ett ganska kort möte med artiga inslag mynnade dock ut i något helt annat. Vi satt länge och pratade i avskildhet och kaffet i våra pappmuggar hann kallna medan jag under ett par timmar fick ta del av hans berättelse om ett möte som i ett slag förändrade både hans och flera andras liv.

Det slumpartade mötet, med en för honom helt okänd person, slutade med att han på ren impuls upplät sitt hem till en kvinna med barn på flykt från krigets Ukraina. Själv flyttade han hem till sina föräldrar.
”De hade ju ingenstans att ta vägen, vad skulle jag göra?”

När vi till slut kastade våra pappmuggar enades vi om att ses snart igen. I händelsernas snabba verklighet har löftet kommit i skymundan, men jag är ändå säker på att det kommer bli av. Tanken på det gör vägen framåt lite ljusare.

Jag hör det dagligen på redaktionen, reportrarnas berättelser om möten de haft. De flesta av dem har ni också fått ta del av genom intervjuer och reportage i LT. Vi får glädjas åt andras framgångar, inspireras av engagemang och beröras av andras kamp. Berättelser om möten som gör skillnad, som ger hopp om åtminstone en lite ljusare väg framåt.

Det kan vara grannen som skapar en gemenskap för de närmast boende, initiativ som skapar en lustfylld dag för en hel stadsdel, ett brinnande engagemang för att förändra, givmildhet och en utsträckt hand till våra mest utsatta medmänniskor runt omkring oss eller ett gemensamt ställningstagande för att manifestera mot det mörka.

”Nu vänder det! Nu blir det ljusare” utbrast en kollega häromdagen samtidigt som det jag trodde skulle bli en vit jul regnade bort i mörkret utanför fönstret.
Men mörkret till trots, det finns ett flimrande ljus där ute. Det är vad jag väljer att sätta mitt hopp till och till alla de goda krafterna som gör skillnad. Jag hoppas att 2023 blir ett år då vi får möta många fler berättelser som gör vägen fram lite ljusare varje dag.

God jul och gott nytt år!