Annons

Annons

Annons

Annons

Erkännandet av Seyfo

Debatt
Låt oss mötas vid minnesmonumentet

Detta är ett debattinlägg.Skribenterna svarar för åsikterna.

Ett minnesmonument kan skapa samhörighet, skriver debattören.

Bild: Ingmar Reslegård

Annons

Nu står det klart att det ska upprättas ett minnesmonument för Seyfo i Södertälje. Seyfo är folkmordet på assyrier/syrianer, kaldéer och andra kristna i Osmanska riket från 1915 och framåt och angår många Södertäljebor.

Nyheten väcker olika reaktioner. En del är odelat positiva eftersom man, oavsett om man är folkmordsättling eller inte, förstår att det är en viktig del av en läkningsprocess och positiv identitetsbildning. Andra är positiva till saken i sig men anser det vara maktspel och röstfiske. Ytterligare några är negativt inställda och för fram resonemang som att om Seyfooffren ska hedras med ett monument bör offren för andra krig och folkrättsbrott också göra det.

I insändare i LT och även i kommentarsfält på Facebook har exempelvis finska vinterkriget lyfts fram.

Annons

Det finns ingen motsättning mellan att ha ett monument för Seyfo och ha ett för exempelvis finska vinterkriget.

Annons

Som ättling till Seyfoöverlevare välkomnar jag varje monument som syftar till att hedra och folkbilda vad gäller brott mot mänskligheten. Det finns ingen motsättning mellan att ha ett monument för Seyfo och ha ett för exempelvis finska vinterkriget. Det skulle rentav kunna fungera som en utgångspunkt och mötesplats för samtal och folkbildning, samt skapa samhörighet och integration.

Härigenom kan det assyrisk/syrianska communityt och det finska communityt som finns i Södertälje mötas i dessa specifika erfarenheter som har orsakat så mycket kollektiv sorg och nedärvda trauman.

Vi kan mötas, samtala, skapa kultur, förstå varandras erfarenheter och trauman och förmedla det till ett majoritetssamhälle som kanske inte har dessa erfarenheter. Rasismens mekanismer är sådana att den gärna vill slå in en kil mellan olika folkgrupper och skapa en känsla av att vi är emot varandra. Det är vi inte. Det finns ingen motsättning, ingen annan än den vi själva skapar.

Många i det svenska majoritetssamhället har haft det privilegiet att inte ha behövt leva i krig eller fly sitt land.

Tvärtom kan vi vid ett sådant monument (eller museum, institut, utställning, seminarium eller vad det må vara) mötas, dela erfarenheter, förstå varandra och spegla oss i varandra.

Vi kan sörja det vi har förlorat och fira det vi har vunnit i vårt nya land. Vi har så mycket gemensamt. Vi kan hålla varandra i armkrok och backa varandra.

Annons

Annons

Många i det svenska majoritetssamhället har haft det privilegiet att inte ha behövt leva i krig eller fly sitt land. Vi som har gjort det – antingen direkt eller indirekt genom kollektiva erfarenheter – har här en unik position att folkbilda och gå före som värnare av mänskliga rättigheter.

Vi vet nämligen hur den yttersta avarten av att börja tumma på mänskliga rättigheter ser ut. Den assyrisk/syrianska gruppen fick utstå en nästintill utplåning i våra förra hemländer på grund av fascismen. Låt oss resa monument som påminner oss och framtida generationer att vi inte vill se mer av den ideologin i vårt samhälle.

I hundratals år har man valt att resa monument över krigsherrar men låt 2000-talet bli det millennium där de monument som reses i våra städer är monument som hedrar offren snarare än de som har orsakat lidande. I humanismens, samhörighetens och fredens anda.

Berolin Deniz

folkmordsättling, sociolog och inflyttad Södertäljebo

Annons

Annons

Till toppen av sidan