Att som skådespelare, dramatiker, regissör, musiker och sångare fått ha Figge Holmberg vid ljusbordet under denna teaterns egna skapelseakt har varit att ha ljuset själv vid sin sida.

Han satt med från början, kunde pjäsen ofta innan nån annan, såg dramat och personerna och planerade hur alla lampor skulle få rätt filter och hängas på rätt ställe för att bära skådespelarna genom pjäsen fram till solnedgången.

I Guds Djärvaste Ängel lämnar Elmer Diktonius Edith Södergran när hon somnat i sin stol.

En sol lyser i hennes ansikte, blir mindre och mindre och är till slut bara en liten flämtande fläck som slocknar.

Läs också: Ljusmästaren från Södertälje avled efter sjukdom: ”Folk har hört av sig om hans vänlighet”

I ”Män rör sig på isigt plåttak” lämnar Martin sin vän Karl-Erik sovandes i en sjukhussäng, omgiven av ett famntag blekt, varmt ljus. Martin går med möda därifrån, ett ensamt ovanljus håller ett vakande öga över honom när han går ut, för det ju svårt att leva och gå vidare.

Det har gått trettiosex år mellan Figges första och sista föreställning på Oktoberteatern.

Däremellan har vi gjort en lång rad stora och små uppsättningar och gästspel tillsammans på teatrar runt om i landet. Det fanns nog inte en enda scen i Sverige som inte upptecknats i en pärm över möjliga och omöjliga spelplatser på Figges skrivbord. Från teaterfolk i hela Sverige kommer nu kärleksfulla hälsningar från skådespelare som minns ljuset både från hans lampor och från honom själv. Han var ju en vänlig, omtänksam och ljus person som spred livsglädje omkring sig.

Men han var arg också över att hans arbete ibland inte ansågs som konst.

I flera år gjorde vi julkonserter i Mörkö kyrka. Vi var glada att ha levande ljus på väggar och i takkronor och det var en fröjd att med Figge välja vilken färg dom olika sångerna skulle få, hur valvet över koret skulle skimra i himmelsblått och hur stjärnorna skulle tändas i slutpsalmen.

I slutet av konserten steg en stilla allsång upp: ”Nu tändas tusen juleljus…” och lysrören slog på med full kraft!

Ett nästan djuriskt stön hördes från ljusbordet.

Sen följde en diskussion med den ångerfulle vaktmästaren som gick ut på att en ljussättning inte är detsamma som att trycka på en knapp.

Den högre ljussättaren höll nog med.

Allt som växer och lever har ljuset som en självklar vän och nödvändighet.

För oss på Oktoberteatern var Figge det ljuset.

Ninne Olsson för Oktoberteatern