Att Realistpartiet (LT, 11 mars) tillsammans med Sverigedemokraterna (LT, 17 mars) och, vad det verkar, också Moderaterna, skramlar med att Södertälje kommun ska upphöra med ”guldkant” till teatergruppen Oktober, det förvånar inte.

Det som förvånar är att de partier som traditionellt sett har försvarat den offentligt finansierade kulturen i samhället är på reträtt. Det är illavarslande! Socialdemokratin har under flera decennier stått upp för stödet till kulturresurserna i Södertälje kommun – men nu verkar det halta betänkligt. Södertäljeborna har under senare år fått allt högre trösklar för kulturupplevelser, bland annat inträde på Torekällberget, höjning av kulturskolans avgifter, nedläggningen av Nova och Wendela Hebbe-gymnasiet.

Det tyder på ett oroväckande mönster av nedmontering. De minnesrika vet att socialdemokraternas Stig Stenbom och Stig Parborn, men också Vänsterpartiets Per Jacobsson lade grunden till en framgångsrik kulturpolitik, som satte Södertälje på kartan som en av landets främsta kulturkommuner. Vi var stolta över att vara Södertäljebor.

Det var också under den eran som Musikteatergruppen Oktober rekryterades till Södertälje och blev en viktig faktor i det lokala kulturlivet med sin konstnärliga höjd, sitt lokala engagemang och med sitt suveräna grepp om det som i vardagligt språk kallas för ”det mångkulturella”. Förutom att leverera nyskriven unik dramatik, både för barn, unga och vuxna, har teatern tacklat de svårbemästrade sociala utmaningar som Södertälje ställts inför och ofta inte kunnat hantera, när befolkningen vuxit och grannar inte känt varandra – eller ens känt för varandra.

Oktoberteatern har via teaterns uttryck visat vägen för en vision om social sammanhållning, när olika levnadsmönster har mött varandra. Och inte bara det. På Oktoberteaterns scen Castor har många nya skådespelartalanger – med såväl svenska som latinamerikanska, finska och syrianska namn – haft sina första roller och vandrat vidare till scenskolor och kulturliv i hela landet.

Det kräver rådighet, inte enbart över den egna konstnärliga ensemblen, utan även över det egna rummet – scenrummet – i vilket teaterns dynamik ska växa fram. Mot denna bakgrund spelar det en avgörande roll om Oktobers professionella teaterverksamhet har en fast scen – en teaterscen att utgå ifrån, på samma sätt som till exempel Södertälje Teateramatörer behöver en fast lokal för sin amatörverksamhet och teatergruppen Livet Bitch behöver en arena för möjligheten att utveckla idéer och föreställningar.

Kultur- och fritidsnämnden har nu fattat ett ensidigt beslut om innehållet i ett nyttjanderättsavtal till Castorteaterns scenrum. Oktober förlorar sin rådighet över rummet och förpassas till beroende av kommunens bokningsbyråkrati. Det politiska ställningstagandet om vem som ska ha rådighet över scenrummet sätter, ytterst sett, villkoren för teaterns form och innehåll.

Vill beslutsfattarna via sina avtal ta över det konstnärliga innehållet och ledarskapet?

Någon kan hävda att det är en resursfråga. Jag vill påstå att det är en allvarlig brist på kulturpolitik, med olyckliga konsekvenser i kölvattnet. Med den politiska viljan på sparlåga, så ställs kulturutövarna mot varandra, i stället för med varandra, när de tvingas att slåss om de knappa resurserna.

Tonläget blir högt och baktaleriet ökar. ”När spiltan är tom bits hästarna” – som min partikollega Malin uttryckte det hela. En kulturpolitik värd namnet skapar inte en arena för toppstyrning och konkurrens, utan ser till att ta fram förutsättningar för ett rikt och mångfacetterat kulturliv i kommunen. Kulturpolitiken måste väckas ur sin Törnrosasömn och åter sätta Södertälje kommun i främsta kulturledet!

Eva Bjurholm

medlem i Vänsterpartiet