Det är prick tio år sedan Marcus Priftis gav ut sin första bok. ”Gå på djupet” var en utvecklingsroman i fotbollsmiljö, och Marcus hade just lämnat yrket som kemist för att följa sin författardröm. Sedan dess har han skrivit fem böcker och nu i maj kom hans sjätte, ”Superseniorer”.

– ”Gå på djupet” är min enda roman hittills. Sedan har det mest varit sakprosa om manlighet och rasism, säger Marcus som i år bryter trenden och kommer ut med två böcker.

– Ja, till höst kommer en sjunde, en reportagebok om gruvor; om vad de har gett oss och vad det har kostat.

Läs också: Inger fick ett mycket lockande förslag hon inte kunde motstå: ”Trodde jag var färdig med det här”

Marcus Priftis är uppvuxen i Lina Hage och bodde där fram till 1999. I dag har han kvar sin mor i Södertälje, men bor själv i Årsta i södra Stockholm sedan flera år tillbaka. Yrkena har varit många, allt från miljöbyråkrati till fackligt utvecklingsarbete och han har också hållit föreläsningar och utbildningar.

– Nu håller jag på med att försöka bli högstadielärare – för pengarna och glamouren, naturligtvis, säger Marcus och skrattar.

I sin senaste bok ”Superseniorer” försöker han reda ut vad det innebär att vi blir allt äldre; att människor i genomsnitt blir nästan tio år äldre än vad de blev runt 1979 när han föddes. Det faktum att vi blir äldre ser han som en stor grej som kommer att påverka allt från människors drömmar och relationer till samhällets strukturer och institutioner.

– Om man likt mig är 40 år gammal, planerar man resten av livet annorlunda om man tror att man kan leva till 80 eller om man tror att man kan leva till 120. Och om ens aktiva kärleksliv sträcker sig från 15 till 115 lär kärnfamiljsnormen ha svårt att bestå, säger Priftis och spekulerar vidare på att man också måste göra upp med det åldersförakt som löper som en röd tråd genom samhället och som avspeglar sig i allt från talesätt till jobbdiskriminering:

– Vid 50 kanske man har halva sitt yrkesliv kvar – men är praktiskt taget oanställbar på grund av arbetsgivares fördomar.

Det var när Marcus Priftis själv började fundera på livet som han bestämde sig för att skriva en bok. Han började titta på helheten och såg ett utbrett och genomgripande åldersförakt. Han drog paralleller till ämnen han skrivit om tidigare som manlighet och rasism.

– Jag såg hur sociala normer och förväntningar styr våra livsvillkor, då kändes det självklart att gå på djupet med åldrandet, säger han och förklarar att han nu själv befinner sig vid en slags brytpunkt i livet då han behöver avgöra vilken riktning framtiden ska ta.

Vad har du att säga om åldrandet, du som bara är 40?

– Tja, att åldras är att leva, och jag lever. Jag har aldrig varit så gammal förr som jag är nu! Men jag tror att det blir fel om man gör tidens gång och människans samlande av årsringar och erfarenheter till en fråga enbart för de äldsta.

Vilka råd lämnar du i boken?

– ”Superseniorer” är inte någon bok med tips och råd, utan har en mer utforskande karaktär. Det hade varit förmätet av en pojkspoling som jag att berätta för äldre människor hur de borde göra med sitt liv. Men jag tror att det finns en del matnyttiga resonemang i boken både för dem i min ålder och för mina föräldrars generation, säger Marcus Priftis och avslutar:

– 40-talisterna är den första generationen superseniorer. Men de är bara början.