Vi befinner oss i en världsomfattande pandemi som också är en samhällelig kris. Världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen. Frågan är hur. Några tvärsäkra påståenden om framtiden kan ingen göra.

Däremot kan vi konstatera att Sveriges krisberedskap är bristfällig. Såväl politik som myndigheter gör ändå storartade insatser för att minimera smittspridning och samhällsskador, men förutsättningarna är verkligen inte de bästa.

Efter järnridåns fall trodde många på en fredlig och krisfri värld. Sverige började rusta ned både det militära försvaret och civilförsvaret. Sedan andra världskriget hade vi byggt upp ett nät av beredskapslager av vitala varor i hela landet. Det mesta avvecklades. På 1990-talet fanns över 4 000 intensivvårdsplatser, i dag är de under 600.

2004 arrangerade jag och en riksdagskollega ett seminarium om vikten av självförsörjning med mat. Då fick jag sura kommentarer om att när vi var med i EU skulle vi inte tala om självförsörjning. I dag har de flesta kommit till insikt om hur viktigt jordbruket är, men ännu har inte mycket hänt i praktiken.

Finland har agerat annorlunda. Under påverkan av historiska erfarenheter har landet behållit såväl värnpliktsförsvar som beredskapslager. Lägg till detta att Finland fortfarande har en självförsörjning av mat på ungefär 80 procent, medan den svenska har fallit under 50 procent.

En lärdom av coronakrisen är att sårbarheten måste minska. Det betyder att vi måste öka självförsörjningen på viktiga livsmedel och andra vitala varor som sjukvårdsutrustning. Över huvud taget bör centralisering bytas mot decentralisering, viktigt även för att möta miljö- och klimatutmaningarna.

Hur har vi hamnat i dagens situation? En orsak är den ensidiga marknadsliberalism som präglat utvecklingen under senare år. Global frihandel skulle lösa det mesta och produktionen ske där det ansågs billigast och bäst. Att hålla lager ens av nyckelvaror var inte lönsamt. Det var ju bara att beställa ”just-in-time”.

Den nyliberala tankesmedjan Timbro påverkade i hög grad den svenska samhällsdebatten, inte minst i mitt eget parti. Staten skulle göras ”så liten som möjligt” eftersom marknaden kunde fixa det mesta till det bästa. I dag kan vi konstatera att detta inte fungerar i en krissituation. Alla partier är plötsligt överens om att det krävs kraftåtgärder från samhällets – statens – sida för att möta krisen och minimera skadorna.

Christian Anton Smedshaug, knuten till den norska bonderörelsens institut Agrianalyse, menar i en krönika att vi kommer att få en ny värld där ”rationell” handel mellan nationer ersätter dagens globala frihandel. Liberalen Richard Appelbom frågar sig i Upsala nya tidning om en ”inkluderande liberal nationalism” kan förbättra demokratin och öka stödet för en omfördelande välfärdsstat. Själv vill jag lyfta fram centerideologen Gustaf Jonnergårds ord om att ”samhället måste styra marknadshushållningen genom ramar och riktlinjer, så att allas gemensamma intresse gagnas”. Vad som behövs är solidaritet och en stat med muskler.

Klart är att den extrema nyliberalismens era är förbi. Någon tvärsäker slutsats om framtiden är för tidigt att dra. Men debatten har startat. Det kommer att finnas ett före och ett efter corona.

Håkan Larsson (C)

före detta riksdagsledamot