Annons

Annons

Annons

ledare centerpartistisk

Richard Böhme
Richard Böhme: Hur många fler segrar överlever S?

Text: 

Detta är en opinionstext.LT:s ledarsida är fristående, men delar Centerpartiets värderingar.

Statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Naina Helén Jåma/TT

Annons

Det kunde trots allt ha varit värre. Runt omkring i Europa rämnar det ena socialdemokratiska partiet efter det andra. I Nederländerna lyckades det socialdemokratiska partiet, efter att tidigare varit ett av de stora, statsbärande partierna, bara skrapa ihop 5,7 procent i det senaste valet. I Frankrike landade socialistpartiets presidentkandidat Benoît Hamon på en föga smickrande femteplats i presidentvalet 2017, och i valet till nationalförsamlingen senare samma år fick partiet se sitt stöd nästan utraderat, när man backade med 250 mandat.

De tyska socialdemokraterna gjorde samma år sitt sämsta val sedan andra världskriget och partiets nya ledare Andrea Nahles, avstod från att sitta i en koalitionsregering för att kunna fokusera på att få partiet på fötter. I Storbritannien är Labourpartiet, som länge framhölls som lysande undantag från trenden, efter Brexitinfekterat valnederlag med en kontroversiell och polariserande partiledare i Jeremy Corbyn, nära på att implodera.

Annons

Annons

I Sverige däremot regerar Socialdemokraterna, precis som vanligt. Fast, inte precis som vanligt, inte här heller. Partiet har inte ökat i ett riksdagsval sedan 2002, och senaste valresultatet 2018 var det sämsta sedan, ja, någonsin.

I statsvetenskapliga, och då speciellt borgerliga sådana, kretsar talar man ibland om den socialdemokratiska hegemonin. Begreppet beskriver den särställning och den dominans som socialdemokratin innehavt i Sverige under merparten av 1900-talet. Ordet kommer från grekiskans hegemonia, som betyder just överhöghet.

Ordet ger onekligen också nästan majestätiska associationer, Alexander den store var till exempel hegemon över det Korintiska förbundet.

Stefan Löfven jultalade i S:t Nicolai kyrkoruin i Visby. Hur nära an själv står ruinens brant får framtiden utvisa. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Om det är i sådana termer man definierar den socialdemokratiska maktställningen, då är den definitivt bruten. Tiden då man kunde samla hälften av rösterna är sedan länge ett minne blott. Nu är man utelämnad åt en brokig skara stödpartier för att kunna säkra regeringsmakten.

Januariöverenskommelsen garanterade Socialdemokraterna statsministerposten, men på villkoret att man genomför en omfattande liberal reformagenda, samtidigt som man måste inhämta Vänsterpartiets stöd. Hur bra det går har hösten visat med all önskvärd tydlighet.

Annons

Stefan Löfven förblev statsminister, men någon landsfader har han ännu inte upphöjts till. I stället dras han med mycket låga förtroendesiffror, lägre än både Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch Thor (KD).

Annons

Dessutom så är det den traditionellt trognaste väljarbasen som vittrar sönder.

Han, som den förhandlingens och samförståndets man är, borde vara bättre lämpad än många att styra en sådan kompromissregering. Att han inte åtnjuter högre förtroende visar vilket vanskligt projekt det är.

Dessutom så är det den traditionellt trognaste väljarbasen som vittrar sönder. Bland LO-kollektivets män är nu Sverigedemokraterna största parti.

Nu i januari är det ett år sedan överenskommelsen som bär månadens namn och som säkrade regeringsmakten åt Socialdemokraterna den här gången också. Om det var en Pyrrhusseger återstår att se, men om Skandinavien ska bli socialdemokratins sista bastion, ja då måste partiet bryta utvecklingen här och nu.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan