Till skillnad från andra nyårsskiften innebär övergången till 2020 inte bara början på ett nytt år – det blir dessutom ett viktigt nytt årtionde för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det senaste decenniet har präglats av teknologisk och ekonomisk utveckling, klimatkris, islamistisk terrorism, Putins krig mot Ukraina, flyktingkris, president Trump, Brexit, handelskrig, kinesiska aggressioner samt Artificiell intelligens (AI) – för att bara nämna ett antal av händelserna som har definierat perioden.

Under de gångna tio åren har många orosmoln bildats, som skulle ha uppfattats som ”alarmistiska” eller rent av osannolika under decenniet dessförinnan, 00-talet. Ett talande exempel på vår förändrade omvärld var Försvarsberedningens uttalande i slutet av 2017 om att ett väpnat angrepp numera inte kunde uteslutas.

Rysslands ockupation av Krimhalvön skakade om Europa i grunden. Kontinenten, som tidigare uppfattades som fredlig, fick 2014 se en rysk invasion på Krim. Det som tidigare sågs som omöjligt – ett europeiskt krig – hade plötsligt blivit verklighet.

När vi blickar framåt, in i det nya årtiondet, inser vi att gårdagens utmaningar kommer bli morgondagens problem. Det som skavt och klämt under 10-talet kommer med stor risk att bli ett infekterat skavsår under 20-talet. Det som har varit särskilt ömmande är Sveriges försvarspolitik.

I maj presenterade Försvarsberedningen sin slutrapport Värnkraft, som behandlade det militära försvarets utformning och finansiering för åren 2021–2025. Alla partierna var eniga om analysen och inriktningen, men bara en kort tid före rapportens publicering valde Socialdemokraterna att lägga till en extra paragraf. Försvarets finansiering – huvudbulten i maskineriet – skulle vara förhandlingsbar senare.

Det som tidigare brukade vara ett gemensamt beslut mellan riksdagspartierna hade blivit till en fråga om plockepinn för den rödgröna regeringen. Den tillagda paragrafen fick frustrationen att bubbla över hos den forna Alliansen: Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna valde att unisont lämna Försvarsberedningen efter S-sveket.

Efter långa förhandlingar fick Centerpartiet och Liberalerna igenom sina krav om finansieringen om 84 miljarder kronor (årsbudgeten för 2025) i enlighet med slutrapporten. Fler orosmoln har emellertid dykt upp i horisonten – det saknas fortfarande uppemot 60 miljarder kronor fram till 2030, vilket Aftonbladet rapporterat.

Det är många och nödvändiga miljarder som krävs för att uppfylla beredningens reformer. Det spelar ingen roll hur mycket riksdagspartierna ”delar analys” om inte ambitionerna matchas med finansiering. Den som vet vad som bör göras måste också skjuta till de resurser som krävs.

2020 kommer bli vägvalets år för Sveriges försvar. Jakten på de förlorade miljarderna kommer bli ett drama i flera akter. En sak är dock säker – världen kommer inte sluta gunga under 20-talet – och då är det alltid säkrast att sitta still i båten. Ett stärkt försvar är en garant för en säkrare säkerhetspolitisk framtid. Måtte politikerna förstå det.

Linnea Hylén