I en mataffär på Södermalm blir konstnären Carl Johan De Geer en dag konfronterad av en för honom okänd man: ”Vet du att din förfader ägde en slavstation i Ghana?”.

De pratar länge och i efterhand beskriver han dagen som en mental käftsmäll. I utställningen ”Släkten och slavarna”, som De Geer är aktuell med på Södertälje konsthall, förmedlar han sin egen uppgörelse med släktingen Louis De Geers – som även benämnts som ”den svenska industrialismens fader” – mörka förflutna som slavdrivare.

Vi flyttas tillbaka till 1600-talet och möts av symboliskt gestaltade installationer där itusågade släktmöbler möter textilier med franska liljor och monsterliknande skulpturer av Louis De Geer. Besökare kan också ta del av en kortdokumentär från Ghana, där 1600-talets mörka arv fortfarande gör sig kännbart genom fortet Carolusborg, där slavar hölls i fångenskap i väntan på att bli transporterade över Atlanten.

Men alla uppskattar inte utställningen. Tommy Hansson, som är Sverigedemokraternas representant i Södertäljes kulturnämnd, skriver på LT:s debattsida: ”De Geer borde i mitt tyckte uppmanas begränsa sin släktfejd till den egna familjen”.

Politiker får gärna agera kulturrecensenter. Det anmärkningsvärda är att Hansson vill lägga sig i konsthallens val av utställningar: ”Konsthallen med dess välavlönade chef Joanna Sandell borde i mitt tycke ha kunnat använda våra skattepengar till något avsevärt mer givande.”

De Geer har inte gjort sig känd för att stryka makten medhårs. Mest ihågkommen lär han fortfarande vara för sin nu fem decennier gamla uppmuntran till vapenvägran, då en brinnande flagga med ”kuken” skrivet över resulterade i dagsböter för uppvigling och ”skymfande av rikssymbol”. De litografier som polisen hittade togs i beslag och destruerades.

”Släkten och slavarna” saknar inte heller politisk udd. I flera av utställningens installationer använder De Geer skolbänkar – underförstått att svenska skolbarn undanhållits kunskap om svenskarnas roll i koloniseringen och den transatlantiska slavhandeln.

Tommy Hansson är ingen partipolitisk avvikare. Att lägga sig i kulturens innehåll går helt i linje med Sverigedemokraternas politik. I dess kommunpolitiska program går att läsa att kulturell verksamhet som inte lyfter fram ”det svenska kulturarvet” eller stärker ”den gemensamma identiteten i samhället”, ska få sänkt stöd. Dit hör De Geers kritiska frågor.

Skattemedel borde gå till ”skola, vård, omsorg och vägunderhåll” i stället, skriver Hansson. Ledarredaktionen är den sista att invända mot att våra gemensamma resurser främst ska användas till kommunens kärnuppdrag, men för Sverigedemokraterna verkar det bara gälla när konstnärer inte går dess ärenden.

I Sverige har det länge rått enighet kring att politiken ska hålla armlängds avstånd till kulturens institutioner och konstnärernas skapande. Underförstått att politiker i kulturnämnden ska besluta om anslag, men inte om innehållet i konstutställningar.

Sverigedemokraterna har aldrig delat den kultursynen. I stället för att ge kulturutövare största möjliga frihet i sin utövning, ska kulturpolitiken användas som ett medel för att vinna gehör för en nationalistisk agenda. De konstnärer som vill ha ekonomiskt stöd, eller en arena för att ställa ut sina verk, förväntas därför tjäna större politiska syften.

Denna likgiltiga inställning till konstens frihet tar sig allt oftare uttryck i lokalpolitiken. Nu är det De Geers utställning som inte ska visas, men i fjol var det tecknaren Liv Strömquist som hamnade i skottgluggen. Regionpolitikern Per Carlberg (SD) ville då ersätta hennes målning av en skridskoåkande menstruerande kvinna med 1700-talsmåleri på Slussens t-banestation.

I det sverigedemokratiska skyltfönstret Sölvesborg försökte politiker häromåret helt stoppa kommunens inköp av samtidskonst. ”Vi vill minimera risken att kommunen köper in postmodern konst i syfte att provocera de som betalat för den”, sade Louise Erixon (SD) då. I dag är hon kommunstyrelsens ordförande.

Det är lätt att skratta åt de sverigedemokrater som gärna beklagar sig över politisk korrekthet och gränserna för vilka åsikter som accepteras i samhällsdebatten, samtidigt som de vill omvandla offentliga platser och konstutställningar till rosa kuddrum.

Men när andra partier saknar såväl intresse som engagemang för kulturfrågorna, tar sverigedemokrater dem på största allvar. För andra partier är kulturpolitiken i bästa fall ett område bland andra, för Sverigedemokraterna utgör den ideologins grundstomme.

Det är också därför Carl Johan De Geers konstutställning väcker ont blod. Sverigedemokratisk kulturpolitik ska omstöpa medborgarna till goda nationalister, och då finns inget utrymme för att gräva upp en hyllad landsmans mörka förflutna.

Anmäl text- och faktafel