När Storbritannien lämnar EU klipps också banden av till en del internationella samarbeten och avtal. Bland annat vad gäller försvar och säkerhet – trots brittiskt Nato-medlemskap.

Anmäl text- och faktafel

EU:s medlemsstater antog 2009, genom Lissabonfördraget, en solidaritetsklausul där grundtanken är att ett land bygger säkerhet i samverkan med andra. 

Denna klausul låg till grund för vår svenska solidaritetsförklaring, vilken utgör en central del av vår försvarspolitik. I denna står att: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”.

Om drygt två månader, när Brexit är en realitet, omfattas inte längre britterna av den solidaritetsförklaringen. Landet ligger inte i Norden och är inte EU-medlem.

Därför ligger det mycket klokskap i det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman föreslår – att Sveriges solidaritetsförklaring ska utökas till att omfatta Storbritannien även efter landets EU-utträde.

Widmans förslag är helt rätt. Det vore osedvanligt konstigt om svensk solidaritet med britterna skulle upphöra den 29 mars. Inte minst med tanke på att försvars- och säkerhetssamarbetena mellan våra två länder vuxit sig starka och täta och blivit än starkare de senaste åren.

Våra länder har stora gemensamma intressen bland annat kring vapensystem som radarjaktroboten Meteor och i arbetet mot cyber- och hybridhot. Dessutom samarbetar vi nära inom ramen för Norra gruppen – där försvarsministrar från de nordiska och baltiska länderna, Storbritannien, Polen, Nederländerna och Tyskland träffas regelbundet – samt kring snabbinsatsstyrkan Joint expeditionary force.

Samarbeten som mår bra av att fördjupas ytterligare.

I praktiken skulle Widmans förslag innebära ett status quo – britterna fortsätter att betraktas som en del av den större solidaritetsgemenskapen.

Så som solidariteten med britterna är nu – så måste den förbli.