Se inslaget här nedan där Carl visar hur han kommer att bo på Agön. I stugan finns varken rinnande vatten eller elektricitet.

Helt ensam kommer Carl inte att vara. Med sig som sällskap har han tioåriga Chanel, en korsning mellan en bordercollie och husky, med isblå ögon. I båten på väg ut till Agön fladdrar hennes öronspetsar i vinden. Hon vet ännu inte hur hon ska stå med tassarna i båten när det gungar som värst. Efter ett tag kryper hon upp på bänken bredvid husse och gömmer huvudet bakom hans rygg.

Det var Carls farfar Bengt som köpte en stuga på Agön år 1950. Det efter att han följt med sin bästa kompis till ön.

– Han blev förälskad i ön på en gång. Han betalade fem kronor i handpenning för stugan, berättar Carl.

Det blev starten på släktens starka band till Agön. Carls pappa Anders tillbringade sina barndomssomrar på ön. Precis som Carl och hans syster och deras kusiner. Carl beskriver de långa sommarloven hos farmor och farfar på Agön som en Astrid Lindgren-saga där varje dag var ett äventyr.

– Det var tacksamt att vara liten här. Det fanns en stor sammanhållning, allt det positiva med en bymentalitet. Grannarna blev som en förlängning av familjen.

Carl fiskade, badade, lekte, sprang i skogen med täljkniv och lärde sig att köra båt. Till den gemensamma bastun gick han för att höra fiskehistorier han redan hade hört.

Carl har precis blivit klar med sina historiestudier på universitetet i Uppsala. Han har ännu inget arbete och därför var nu det perfekta tillfället att förverkliga pojkdrömmen – att bo på Agön under vintermånaderna.

Läs även: Mediet Terry Evans bor i minnenas hus: "Huset är en spegling av oss"

Han behövde också en förändring, få komma bort från livet där man förväntas vara ständigt uppkopplad och nåbar. I stället vill han testa ett liv där han måste acceptera att det faktiskt kan bli riktigt långtråkigt och finna sig i den situationen. På ön går det inte att ta fram mobiltelefonen och scrolla flödet i sociala medier, det går inte att se på tv och det går inte att ringa en kompis, eftersom telefonens mottagning bryts hela tiden.

– Jag tog bort Facebook-appen för ett år sedan. Jag insåg att jag läste en massa jag inte är intresserad av, det var bara tid som försvann. Jag vill se vad det gör med mig att inte vara konstant tillgänglig. Jag kanske kommer fram till att jag trivs med det eller att det inte alls är något för mig, säger han.

Stugan som Carl ska bo i den här vintern ligger längst in i Agö hamn. Från skorstenen stiger en tunn strimma av rök. På de andra röda stugorna har man spikat skivor för de flesta av fönstren eller dragit för gardinerna. Båtarna ligger på land med skrovet uppåt. Det finns ett lugn här långt ifrån staden, trots det ständiga bruset och dånet från havet.

Chanel tar täten upp på den lilla verandan. Vi får ducka när vi kliver in genom ytterdörren. I hallen hänger tunga draperier för att stoppa kylan från att leta sig in genom springor vid dörren.

– Man brukar säga att det är Agörakt. Det finns inget som är spikat rakt här, säger Carl.

Stugan är ungefär 40 kvadratmeter stor. När familjen har tapetserade om hittade de tidningar från 1700-talet i väggarna.

Innanför hallen ligger ett litet sovrum, men det fungerar som förråd och skafferi nu under vintern.

Sängen står istället i köket. I taket hänger en ljusstake i luffarslöjd, pyntad med torkade rönnbär. På en vägghylla ovanför bänken finns en stor mängd stearinljus. Trots dubbelglas har Carl tätat med handdukar mellan fönstret och fönsterbrädan.

– Och här har vi torktumlaren, säger Carl och visar den egensnickrade ställningen ovanför vedspisen, där kläderna ligger på tork.

Husqvarnaspisen är verkligen husets hjärta, för här på ön finns ingen elektricitet förutom vid det moderna fyrtornet. Resten av stugorna lyses upp med stearinljus, fotogenlampor och batteridrivna lampor. Carls stuga har några solceller som ger tillräckligt med ström för att ladda mobiltelefonen och för att kunna ha en liten läslampa vid sängen tänd i några timmar.

– Det är mörkret som kommer att bli den stora utmaningen. Med mörkret kommer tristessen och allt blir krångligare.

Carl har med sig många böcker. Just nu läser han Vilhelm Mobergs serie om Utvandrarna.

– Dom har precis landat i Minnesota och har en kall vinter framför sig i en dragig stuga med bara vedspis. Sen har vi ett gemensamt bibliotek här på ön i en gammal telefonkur som är full med tantsnusk och deckare, berättar Carl.

Han planerar att skriva mycket och föra dagbok. Och så ska han lära sig att sticka och virka.

– Det ska vara monotona saker som tar tid att göra. Sen får jag väl prata med hunden, säger Carl.

När vi hälsar på har det gått fem dagar från det att han flyttade ut till ön. Än har vardagslunken inte infunnit sig. Det finns fortfarande mycket att fylla dagarna med: ved ska huggas, duschkabinen i trä ska ställas i ordning och det finns många outforskade stigar på den elva kvadratkilometer stora ön.

– I går låg jag på soffan i en timme. Det var ganska skönt, jag vaktade bara elden i spisen.

Solljuset krymper för var dag. Carl försöker lära sig att följa dygnet, att komma ut så snart det ljusnar, för när det mörknar är han förpassad till stugan. När det blir mörkt här blir det riktigt mörkt.

Carl börjar dagen med att lyssna på sjörapporten klockan 05.55 och tänder samtidigt i vedspisen. Under natten sjunker temperaturen i rummet till tio, tolv grader.

En timme senare lyssnar han på sjövädret och landvädret.

– Här får jag fasta radiotider i stället för att scrolla på telefonen hela tiden.

I stugan finns ett litet kylskåp och frys som drivs av gasol. Matpackningen är väl planerad och Carl hoppas kunna fånga en del fisk han kan äta. Han har bytt ut mejerivaror mot havreprodukter och valt bort halvfabrikat som tar mycket plats.

Läs även: Mirja och Jonatan skulle flytta till Thailand men hamnade i stället i en kyrka på landet

I skåpen ovanför diskbänken är det fullt av konservburkar med tonfisk, krossade tomater och påsar med olika gryn. På hyllan längst ner i skänken finns en gömma med chipspåsar. Dock har han ätit upp tre av de fem påsarna efter knappt en vecka på ön.

– Man får hela tiden fråga sig om man verkligen ska unna sig något, om det är läskfredag i dag eller inte, säger Carl.

Om vädret tillåter kommer Carls föräldrar på besök någon gång under julhelgen. Då får han dessutom proviantpåfyllning.

– Jag kan klara mig till våren med det jag har med mig. Men det blir inte så kul på slutet då, säger han.

Vatten hämtar han med hinkar från en källa ett tiotal meter från husknuten. Att duscha kommer att innebära att hälla en balja uppvärmt vatten över huvudet ute i det lilla båset på kortsidan av huset. Eller rulla runt i snön, när den kommer.

– Man får leva med att det blir skitigare. Det är ett utbyte man gör.

Om han sitter på rätt ställe i sängen har han mottagning på mobiltelefonen och kan både skicka sms och ta emot mejl. Det är nästintill omöjligt att ringa ett telefonsamtal utan att det bryts flera gånger.

– Mamma skulle nog vilja att jag hörde av mig oftare. Men jag tänker att jag på många sätt är säkrare här än i stan, saker kan hända i stan också med fyrtio personer runt mig. Bryter jag benet när jag är i skogen, då är jag inställd på att jag får krypa ut ur skogen tills jag har täckning. Men det handlar om att tänka till innan, så att något sånt inte händer. Och dessutom, man klarade sig här för förr med väldigt mycket sunt förnuft, säger Carl.

För Plus-kunder och prenumeranter: Ryttarinnan Louise Haagas föräldrar har flyttat från Mora till hennes gård i Västerås – ritade nya huset själva

Den fasta befolkningen försvann från ön 1970 då staten drog in fyrpersonalen. Ön har varit befolkad ända sedan vikingatiden. Det finns flera gamla fiskelägen på ön som människorna har övergivit i takt med landhöjningen. I början av 1600-talet flyttades fiskeläget till nuvarande Agö hamn.

Carls förhoppning är att stanna på ön till sin födelsedag den 25 april, då har det gått 169 dagar utan att han satt fot på fastlandet.

– Jag tänker inte plåga mig igenom det. Men jag kommer att ge det tid. Känna efter om jag verkligen vill avsluta det innan april, eller om det till exempel bara är flera dagars dåligt väder som har fått mig på dåligt humör.

Han har fått olika reaktioner på sitt äventyr.

– En person såg det som ett slöseri med tid. Men jag ser som att jag vinner tid. Många har också svårt för att jag här bara är produktiv för mig själv och ingen annan.

Ovanför sängen i stugan hänger ett stort svartvitt porträttfoto av hans farfar.

– Det bankar lite extra här att få sova under honom, säger Carl och klappar sig på bröstet.

Vad tror du att farfar Bengt hade tyckt om ditt projekt?

– Han hade gillat det här, jättemycket. Han var friluftsmänniska, han gillade väder och vind.

När vi lämnar Agön cirkulerar en havsörn ovanför båten. Men sin mäktiga vingbredd utsträckt svävar den vidare in över ön där fler örnar syns högre upp i luften. Som majestätiska härskare spanar de ner mot tallarna och berghällarna.

Det här är den första vintern på nästan 50 år som de har de en gäst på ön.

Under vintern kommer vi att återkomma med fler rapporter om Carl Hedlunds äventyr på Agön. Håll utkik!

Läs även: Tre rum i fil fick familjen på fall: "Hus utanför stan är inte vår grej"