Försvarsövningen Aurora 17 har väckt ett stort uppseende också internationellt. Amerikanska och andra Natoländers trupper övar för första gången någonsin på svenskt territorium – en stor förändring av Sveriges säkerhetspolitik.

Numera stödjer Sverige också USA:s krigföring i Mellanöstern, i Afghanistan och mot IS, för att framstå som en lojal allierad.

Nu kräver USA också att Sverige skall överge sitt motstånd mot kärnvapen och avstå från att underteckna en nyligen framförhandlad FN-resolution. Detta i ett läge då vi kan stå inför en ny våg av kärnvapenspridning och upprustning, som en följd av Donald Trumps upptrappade konflikter med Nordkorea och Iran.

Detta är en ny situation för Sverige. Också under det kalla krigets tuffaste dagar förmådde vi föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” hade en reell innebörd.

Sverige och Finland bildade en neutral zon i Nordeuropa som höll kombattanterna isär. Genom ett ”för våra förhållanden starkt försvar” kunde vi säkerställa att inget kuppartat skulle kunna ta kontroll över svenskt territorium, och hota motståndaren därifrån.

Också globalt höll sig Sverige utanför stormaktskampen. Vi hade en självständig röst, som kunde kritisera bägge sidor, stå upp för avspänning, fred och nedrustning och spela en medlande roll i många internationella konflikter. Nu törs vi inte längre. Frågan är varför? Är hotet från dagens Ryssland så mycket större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Inte om man ser till faktisk militär kapacitet. Då var Sovjets och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Natos.

I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter nio gånger högre. Och Ryssland har inte råd att rusta mycket mer. Vladimir Putin för en aggressivt revanschistisk politik, främst av inrikespolitiska skäl. Men han vet att en militär konfrontation med Nato vore slutet för honom. Därför håller han sig, militärt, inom det gamla Sovjetunionens gränser (och Syrien).

Putin vet också att ett ryskt fotfäste i Sverige vore ett oacceptabelt hot för Nato. Nu har vi valt att stå utanför Nato, men ändå göra oss beroende av dess beskydd. Det verkar vara sämsta möjliga alternativ, eftersom vi tydligen hela tiden måste demonstrera vår lojalitet. Då kanske ett medlemskap med tydliga ömsesidiga åtaganden, ger oss en större handlingsfrihet.

Men vi borde åtminstone ställa oss frågan, varför vi inte kan återgå till den oberoende politik som tjänade oss så väl under det kalla kriget. Fast då behöver vi förstås ett ”för våra förhållanden starkt försvar”.

Pär Granstedt, utrikeskrönikör