Bussen med norska krigsveteraner kom på lördagen strax före klockan tre till Turinge kyrkogård, där den legendariske Harry Söderman ligger begravd. Bakom de årliga ceremonin står det norska försvarsdepartementet och det norska försvarets särskilda veteranavdelning.

– Harry Söderman är nog mer känd hos oss i Norge än i Sverige, säger en av norrmännen från försvarsdepartementet.

Nykvarnsbon Börje Wallgren höll ett välkomsttal för de norska gästerna. Den norska fanan och den norska militära kamratföreningens fana, bars upp av två 90-åriga veteraner med stolta raka ryggar. Även den svenska flaggan fanns med liksom Nykvarns kommunvapen, som bars av kommunfullmäktiges ordförande, Effe Östman (M).

Dagen till ära bjöd han på en nyhet uppläst från ett purfärskt ordförandebeslut fattat i fredags uppbackat av den politiska majoriteten:

– I maj förra året beslutades om att bygga en gång- och cykelväg härifrån bort till Sundsvik. Den ska heta "Harry Södermans väg" och en minnessten ska upprättas över Harry Söderman vid gång- och cykelvägen i höjd med Berga gård där han bodde. Jag ger nu uppdraget vidare till kommunchefen att återkomma med förslag till beslut i april, säger Effe Östman.

Sen var det dags att lägga ner blomsterkransen på Södermans grav. En av krigsveteranerna, Tor Hofsbro, 90, passade på att berätta att han träffade Harry Söderman två gånger.

–Den ena gången i Furudal där jag var förlagd, den andra gången i Finnmarken i Nordnorge. Harry Söderman var en man med bistert utseende men gott hjärta, och han var inte det minsta bister, han hade humor. Och ett självförtroende högt som Eiffeltornet.

Harry Söderman fick 1942 ett hemlighet uppdrag att sätta upp en polisstyrka av norrmän som skulle kunna rycka in i Norge och säkerställa ordningen när den tyska ockupationsmakten föll. Styrkan kallades officiellt "polititrupperna" (polisstyrkan på norska) men var i själva verket en militär styrka på 15 000 norska soldater förlagd på den svenska sidan om gränsen.

Även om allt talade för att Tyskland förlorat kriget så var det många som fasade över vad den övermäktiga tyska styrkan i Norge skulle hitta på innan de gav sig. 5 000 norska motståndskämpar satt fängslade och riskerade att avrättas. Harry Söderman tog saken i egna händer. På mer eller mindre eget initiativ inledde han förhandlingar med tyska Gestapos högste chef i Norge, Heinrich Fehlis, och krävde att denne skulle skona fångarna. Gestapochefen gav först inget svar, men flera veckor senare kontaktade han Söderman och erbjöd sig att göra det – om Söderman i hemlighet tog med sig hans norska älskarinna och deras tre månader gamla dotter till Sverige.

Så blev det. Kort efter satt Harry Söderman i Gestapchefens svarta bil, rattad av dennes chaufför i riktning mot det ökända fängelset Grini. Väl framme, klättrade Söderman upp i vakttornet, greppade mikrofonen och föklarade för fångarna att de var fria. Harry Söderman, även "Revolver-Harry" kallad, deltog i Oslos befrielse.

– Det fanns nog ingen som Söderman som klarade av att ta på sig så stora uppgifter och genomföra dem också, säger veteranen, Tor Hofsbro framför graven i Turinge.

Harry Söderman utbildade sig till kemist på 20-talet, tog civilingenjörsexamen 1924. 1926 fick han möjlighet att studera kriminalteknik för den framstående franske kriminalteknikern Edmond Locard vid Universitetet i Lyon, och avlade doktorsexamen år 1928 med en avhandling i ballistik.

1930 var han docent i kriminalteknik vid Stockholms universitet, men ville ta del av de senaste rönen och begav sig därför till USA där han 1934 blev chef för New Yorks polislaboratorium.

1939 blev han chef för den nystartade Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA) i Sverige, föregångaren till Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), som han ledde fram till 1953. Södermans sekreterare var ingen mindre än författarinnan Astrid Lindgren.

1956 dog han i en hjärtattack i Tanger i Marocko.

Varje år hedras hans minne av en krympande skara norska krigsveteraner.

Torbjörn Granström