Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rasismdebatten som fick SD att tystna

Jakten på papperslösa i tunnelbanan var på många sätt förödande. Men samtalet som följde öppnade dörrar, sinnen och utmanade ideologiska övertygelser. Jag kommer att minnas våren 2013 som den tid då intellektuella krafter återtog initiativet över ett samtal som nästan dukat under till följd av alltför stor politisk enighet.

Annons

Polisens uppmärksammade Reva-projekt fick rättmätig kritik, när människor med mörkare hud- och hårfärg kände sig som villebråd på väg till jobbet. Polisen valde att lägga ner projektet. Därmed var insatsen avslutad, men samtalet hade bara börjat.

”När blir en personlig upplevelse en rasistisk struktur? När blir den diskriminering, förtryck, våld? (...) Vilka upplevelser räknas? Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det.” När författaren Jonas Hassen Khemiri gav sig in i Reva-debatten knuffades Sverige ut ur det ide där den intellektuella debatten om rasism sovit lugnt och länge.

Hassen Khemiris ord tycktes träffa med full kraft, det var som om hela Sverige stannade upp för en kort stund. Var det för att vi var förvånade över beskrivningen av rasismens skepnad? Nej, snarare var det som om vi alla antog utmaningen och också blev drabbade. Nu kände vi inte bara till att diskriminering och rasism förekommer, vi kände också dess konsekvenser, in på bara skinnet.

Justitieminister Beatrice Ask (M) bytte aldrig skinn utan trummade på i vanlig takt. Men någon annan smet in.

Jasenko Selimovic (FP) svar har kommit att bli en vattendelare i svensk politik. ”Jag vill kämpa mot diskriminering, för de diskriminerade. I din kropp kunde jag inte göra det. Jag hade bara min offerroll. Jag kunde inte leva med bilden av människor omkring mig som rasister”, skriver han och utmanar Hassen Khemiris beskrivning av ett samhälle präglat av strukturell rasism. Här utkristalliseras också bilden av två personer som brinner för att förändra, som inte vill att människors ursprung ska avgöra deras vardag, men som har vitt skilda synsätt på hur detta ska gå till.

Det finns mycket att lära av vårens debatt. En är att det kan vara förlösande att lämna sin politiska bunker och byta perspektiv. En annan är lärdomen att när sakligt anförda olikheter tar klivet in i samtalet knuffas Sverigedemokraterna ut. Partiet har varit fullkomligt osynligt de senaste månaderna. Det kan vara värt att ha i åtanke när valkampanjerna sätter i gång.

Amanda Björkman

sverigesresurser.se

Annons
Annons
Annons