Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Övervakning i stället för tillit

Ledare

När barn försvinner spårlöst är det fullt förståeligt att den första reaktionen kan bli att GPS-övervakning skulle kunna lösa, och kanske till och med förhindra att basrn försvinner. Men hur skulle det se ut med tilliten i samhället om allt vi tror ska försvinna ifrån oss samtidigt behöver hård­bevakas. Räcker det inte med att ständigt vara uppkopplad, ska nästa steg innebära att även vara förföljd.

När människan känner sig hotad på något sätt, vilket på inga sätt behöver överensstämma med hur verkligheten ser ut, då reser vi murar. Murar som ska se till att inget okänt ska kunna komma oss för nära in på livet, men även för att se till så att inget kan slippa iväg ifrån oss obemärkt. Att se till så att ingen potentiell förövare kan komma åt våra barn, kan dock tyvärr i stället för att utgå från en positiv tanke, leda till att barn känner sig omgärdade av begränsande och integritetskränkande bevakning.

Att i ett förhållande känna sig tvungen att bevaka sin partner, har inte så mycket med omtanke som med rädsla att göra. Känslor kring rädslan för att bli lämnad ensam kan ibland driva människor till att utföra grovt kriminella handlingar.

Övervakning kan då fungera som ett sätt att lugna ner känslorna en aning, men inget som kan fungera sett ur ett längre tidsperspektiv.

Tidigare under hösten har det rapporterats om att företag som säljer GPS-tjänster uppgett att deras försäljning ökat i år, inget särskilt uppseendeväckande med det. Mer uppseendeväckande är det dock att föräldrar känner ett ökat behov av att veta var deras barn befinner sig.

En ny undersökning som genomförts av TNF Sifo, visar dessutom att 63 procent av barn mellan 4 och 11 år har tillgång till en smartphone. 38 procent äger redan en egen.

Så att det ständigt blir fler föräldrar som GPS-övervakar sina barn är ganska uppenbart eftersom tekniken som möjliggör spårandet finns med barnen hela tiden. Från det att de vaknar tills de somnar. Orwells farhågor om ett storebrorssamhälle kanske därmed har besannats, fast inte kunde han väl trott att det var individerna som skulle ta över övervakningsintresset.

Som försvar använder bevakande föräldrar argumentet att bevakningen även kan ske ömsesidigt. Men när vi börjar förlita oss på andra och tekniska lösningar i stället för att vara självständiga individer, då har utvecklingen gått åt fel håll. Hur ofta sker det dessutom kidnappningar i Sverige, och är det okända på gatan som föräldrar behöver oroa sig för? Från polisiärt håll sägs den reella faran nästan enbart existera på nätet. En plats som föräldrar av någon anledning inte tror så mycket ont om.

Bortförandet av en tjej på väg till skolan i Göteborg satte antagligen igång många oroliga diskussioner eftersom scenariot ligger i topp bland många föräldrars rädslor. Som motvikt mot detta uttalade sig Björn Sellberg, kriminalkommissarie och chef för barnpornografigruppen, i Aftonbladet (20121121). Sellberg anser att rädslan ofta är obefogad, samt att det i hans ögon är helt horribelt och galet att föräldrar övervakar sina barn då risken att ett barn träffar en okänd gärningsman nästan är statistiskt sett obefintlig i Sverige. Att vi däremot kan se nyheter som dessa i media beror enligt honom på det höga nyhetsvärdet.

Det är bara att inse att, hur gärna vi än vill, så finns det ingen som kan skydda sig mot allt. Föräldrar bör dessutom ur ett psykologiskt perspektiv inte hela tiden skydda sina barn eftersom detta enbart gör att barn får svårt att lära sig att lita på det egna omdömet, samt att

det hindrar dem från att ta steget fullt ut till att bli självständiga individer.

Om inte tilliten finns, vad finns då egentligen kvar.

Annons
Annons
Annons