Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Södertäljes överlevnad kräver ett stadsliv

Södertälje står inför stora förändringar i stadsbilden de närmaste åren. En nödvändig utveckling i en stad som av olika skäl har haft svårigheter att möta samtidens realiteter, vilket lett till att stadskärnan har utarmats på både boende och service.

Annons

Orionkullen med Gamla flickskolan, Södertäljes äldsta stenhus.

 Stora förändringar kan dock vara ett tveeggat svärd, och det är viktigt med en öppen och initierad debatt om hur dessa förändringar ska utformas.

Ami Lönnroth och Per Eric Mattsson gör ett hedervärt försök till att lyfta frågan (LT, 23 januari) och det var glädjande att se att de gjorde det med utgångspunkt i Jane Jacobs ”The Death and Life of Great American Cities”.

Deras läsning av boken verkar dock något selektiv när de landar i att bokens idéer leder till att vi bör motsätta oss de planer som nu utarbetas för området runt Orionkullen.

Jane Jacobs verkade i en tid då de dominerande tankarna i stadsplanering såg väldigt annorlunda ut än vad de gör i dag. Planerarna ville omforma Jacobs New York i modernistisk anda; med verksamhetsseparering och stora motorvägar genom etablerade stadsdelar för att underlätta flöden av bilar.

Som motsats till detta förespråkade Jacobs en planering som bygger på fyra ”mångfaldsgeneratorer”: blandade verksamheter (aktivering av gator alla tider på dygnet), korta kvarter (för att underlätta flöden av gående), blandning av nytt och gammalt (med olika nivåer på standard) och hög densitet.

Det är inte helt klart hur Ami och Per Eric får dessa fyra principer att stå i motsats till den planerade bebyggelsen runt Ekdalsgatan? Kanske främst på grund av att detta motsatsförhållande faktiskt inte infinner sig?

Tvärtom är det som föreslås blandad bebyggelse (bostäder, affärer, kultur och publik verksamhet) i en relativt småskalig kvartersstruktur (som motsvarar Castorkvarteret), i en miljö där gammalt och nytt blandas, och som avsevärt höjer densiteten i stadskärnan.

Det man planerar är klassisk stad.

Kommer siktförhållandena till Orionkullen att ändras med den planerade bebyggelsen? Ja, men det är inte primärt höghusdelen i Lyran som orsakar det, utan den lägre bebyggelsen (med samma höjd som stenstadskvarteret Castor, knappast ett höghus) som kommer skymma Orionkullen om man står ute på Lotsudden eller vid Borgmästarvillan. Också från ”la rive droite” skulle bebyggelse i den allmänt accepterade stenstadsskalan skymma Gamla Flickskolan och Gymnastikhuset.

Det enda som inte skulle ändra siktförhållandena är alternativet att inte bebygga området alls (vilket debattörerna också förespråkar), en lösning som varken möter Jane Jacobs fyra principer eller fyller det behov av bostäder och stadsliv som stadskärnan måste ha för att överleva.

Vad vi i stället bör göra är att diskutera kvaliteten på den nya bebyggelsen. Vi bör säkra att de nya byggnadernas gränssnitt mot gaturummet blir öppna och aktiva med en blandning av verksamheter. Vi bör diskutera hur de nya gaturummen ska utformas, med fokus på goda publika miljöer för fotgängare. Vi bör diskutera hur vi tydliggör de nya stråken i området, hur parkmiljön på Lotsudden knyts ihop med den vid Orionkullen och hur vi kan utveckla ett kulturstråk mellan Oktoberteatern, ett nytt kulturhus och Hebbevillan samt Kretsens verksamhet på Orionkullen.

Lyckas vi med det så kommer Ekdalsgatan att bli en dynamisk och varierad stadsmiljö som både Jane Jacobs och Södertäljes medborgare kan vara nöjda med.”

arkitekt

Rodolfo Alvarez

medlem i Miljöpartiet

Erik Werner

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons